Skip to content

Försvarspolitiken och framtiden

06 januari 2014

Lite i skuggan av supervalåret, kommer 2014 att vara superintressant för oss som på olika sätt intresserar oss för försvars- och säkerhetspolitiken. Inte för att det kommer att fattas ett nytt försvarsbeslut under året, utan för att en rad händelser kommer att bädda för den fortsatta inriktningen av politiken. I sommar, vilket förmodligen kommer att vara årets i sammanhanget viktigaste händelse, kommer försvarsberedningen att lägga fram sin rapport med försvarspolitiska rekommendationer, och under hösten ska såväl luftförsvarsutredningen som utredningen om personalförsörjningen och utredningen om försvarssamarbeten presentera sina slutbetänkanden.

Om en knapp vecka drar Folk och Försvars rikskonferens igång i Sälen och den öppnas mot den bakgrund jag just beskrivit. Detta märks i det preliminära program som finns tillgängligt på Folk och Försvars webbplats, där flera av punkterna handlar om just framtiden och hur partierna ser på den. Det innebär att de kommande veckorna kommer försvarsdebatten att vara mer intensivt än normalt och detta då vi haft ett och ett halvt år med ovanligt intensiv försvarsdebatt. Då jag inte har möjlighet att delta på Sälenkonferensen, tänkte jag försöka ge mina fem cents här.

Inför Sälenkonferensen förra året skrev försvarsbloggaren Wiseman’s Wisdoms en lång prolog till dagens läge (de återpubliceras i år hos tankesmedjan Fri Värld här, härhär och nästa del publiceras i morgon). Texterna är väl värda att läsa och ger en bra historisk bakgrund till det nuvarande läget i svensk försvarspolitik. Därmed ger de också en bra bakgrund att utgå från i det fortsatta diskussionen om svensk försvarspolitik. För även om mycket kommer att hända under 2014 är det, som sagt, inte förrän under nästa år som den nya regeringen förväntas presentera en proposition för ett nytt inriktningsbeslut för perioden efter 2015. Med andra ord finns det fortfarande ett stort utrymme att prägla hur försvarspolitiken kommer att se ut framöver.

Annika Nordgren Christensen skrev ett mycket läsvärt blogginlägg i somras, där hon bland annat konstaterar att ”försvarets dimensionering och utformning [inte ska] vara omedelbart kopplad till en hotbildsanalys”. Detta är radikalt och jag är inte helt säker att jag är beredd att gå så långt, men jag håller med Nordgren Christensen att försvarspolitiken i grunden måste vara viljestyrd. Vi måste gemensamt komma överens om vilka uppgifter Försvarsmakten ska ha och vilka förmågor det kräver. Och då måste vi, som Nordgren Christensen skriver, bestämma oss för vilka centrala värden som måste försvaras och vilka vitala förmågor vi anser oss behöva.

I november skrev jag en artikel på Dagens Arena, där jag argumenterar för att säkerheten i närområdet bör vara dimensionerande för den svenska säkerhetspolitiken. Detta inlägg kommer att fortsätta på samma spår.

Luftförsvarsutredningen lade i december fram ett delbetänkande, där de bland annat beskriver fyra tänkbara insatsområden: Östersjöområdet, Norska havet, Sub-Sahara och okonventionella attacker. Dessa insatsområden, tillsammans med de scenarier som beskrivs kopplat till varje område, en bra bild av vilka situationer som kan komma att påverka svensk säkerhet under överskådlig framtid. Som jag ser det visar de därmed att ett närområdesperspektiv i dimensioneringen möjliggör en flexibilitet i användandet av den militära förmågan, såväl för att försvara det egna territoriet som för att agera långt bort från detsamma för att bidra till den globala säkerheten.

Försvarsmakten beskriver, i den rapport från perspektivplaneringen som preseterades under hösten, tre koncept och operativa idéer att använda som grund för fortsatt planering. Dessa tre har alla ett tydligt närområdesperspektiv och har, till skillnad från luftförsvarsutredningen, helt utgått från att svensk säkerhet och svenska intressen kommer att försvaras i samverkan med andra. Tillsammans med luftförsvarsutredningens delbetänkande, ger det bra underlag för fortsatt diskussion om uppgifter, dimensionering och förmågor.

För mig finns det två centrala utgångspunkter för försvars- och säkerhetspolitiken. Den första är att Sverige ska bygga säkerhet i samverkan med andra. Det är omöjligt att tänka sig en situation där vi skulle agera helt på egen hand, eller där vi skulle stå vid sidan av om det hände något allvarligt i vårt nära grannskap. Men etta kräver förberedelser och planering, vilket i sin tur kräver att det finns avtal och regelverk på plats något som aktualiseradesi höstas i och med Försvarsmaktens deltagande i Natoövningen Steadfast Jazz. Tidigare har det funnits politiska låsningar kring detta, men det verkar som att dessa har börjat släppa. Detta är välkommet. 

Den andra är att Försvarsmakten bör dimensioneras utifrån förmågan att skapa säkerhet i närområdet, vilket jag skrev om i en artikel på Dagens Arena i höstas. I detta ingår förmågan att försvara den territoriella integriteten. Om Sverige saknar den förmågan, skapar det en osäker säkerhetssituation i hela närområdet. Men utgångspunkten bör vara, som det hette för några år sedan, utifrån och in snarare än inifrån och ut. Vår geografiska position är väldigt gynnsam, då samtliga våra grannländer är vänligt sinnade vilket gör att en situation där Sverige skulle bli enskilt angripen är svår att tänka sig. Däremot är det inte alls avlägset att föreställa sig att militära maktmedel skulle kunna användas mot några av våra grannländer eller för att skapa oreda i Östersjön.

Försvarspolitiken bör utgå från vilka uppgifter vi vill att den ska kunna lösa och vilka centrala världen som ska försvaras. Låt oss fortsätta diskutera vilka dessa är.

Annonser

Utredning om försvarspolitiskt samarbete

28 december 2013

Ekot rapporterar idag att regeringen kommer att tillsätta en utredning att se över Sveriges försvarspolitiska samarbeten. Det ligger nära till hands att tänka att utredningen är om inte ett resultat av, så i alla fall relaterad till den diskussion som Europeiska rådets möte i december hade om den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken (läs slutsatserna på regeringens webbplats). Att denna översyn kommer till tror jag inte bara är bra, utan att den till och med är nödvändig.

Den långa, svenska traditionen av alliansfrihet och neutralitetspolitik, präglar fortfarande den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Detta trots att den förda politiken i realiteten allt mer internationaliserats och placerat Sverige i ett internationellt sammanhang. Politiskt fick denna internationalisering något av ett kulmen i och med att riksdagen fattade beslut om den solidaritetsförklaring som säger att Sverige inte kommer att stå passivt om ett grannland eller annat EU-land angrips. Utvecklingen har pågått länge, i såväl stort som smått. Jag minns själv från min militärtjänstgöring hur de startkablar vi hade till terrängfordonen var av Natostandard och enligt senaste numret av Försvarsmaktens personaltidning Försvarets Forum deltog Sverige i 45 internationella övningar under 2013 vilket nästan är en fördubbling sedan 2003 då Sverige deltog i 25.

Denna internationalisering har, i mångt och mycket, skett i det tysta och utan debatt. Detta har gjort att alliansfriheten och neutralitetspolitiken fortfarande är utgångspunkten för hur många tänker kring dessa frågor. Så kunde till exempel ledande företrädare för centerpartiet i en debattartikel förra året, påstå att svensk säkerhetspolitik bygger på en doktrin vi lämnade redan 1992. För att en verklig försvars- och säkerhetspolitisk debatt ska kunna äga rum och vara fruktsam, måste den utgå från de nu rådande förhållandena. Förhoppningsvis kan resultatet av denna utredning bringa klarhet i detta, i alla fall till del, varför den är mycket välkommen.

Men den är också välkommen, för att den förhoppningsvis kan samordna samarbetet. Idag deltar Sverige, utöver de rent bilaterala samarbetena, främst i tre olika försvarspolitiska samarbeten. Inom EU deltar Sverige i den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken (GFSP), med bland annat stridsgrupper, inom Nato deltar Sverige som partner i Partnerskap för fred (PFF) och det nordiska försvarssamarbetet sker inom ramen för Nordefco (Nordic Defence Cooperation). Samtliga dessa samarbeten är överlappande då det är samma länder som utgör basen för de respektive organisationerna. Trots detta kan det ibland upplevas som att de olika samarbetena konkurrerar med varandra om de allt mer begränsade resurser som finns inom inte bara den svenska utan också de europeiska försvarsmakterna. Förhoppningsvis kan en utredning se helheten och balansera det svenska deltagandet i dessa olika samarbeten, för ett mer optimalt utnyttjande av resurser på ett sätt så att det bidrar till svensk försvarsförmåga.

Jag kommer inte att gå in ytterligare på vikten av internationellt samarbete, det har jag skrivit om bland annat här och här. Istället nöjer jag mig att konstatera att jag har stora förhoppningar på denna utredning och att den kan vara till stor gagn för svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt.

Här är regeringens pressmeddelande om utredningen. 

En tänkbar regering efter 2014

14 september 2013

Idag har bland andra Fredrik Jansson och Aftonbladets samhällsredaktion satt samman sina förslag till regeringar. Det kittlade såklart alla mina nördnerver, så jag tänkte att jag skulle sätta mig själv och försöka sätta samman en regering så som jag skulle vilja se den. Sannolikheten att det skulle bli ens i närheten av denna är rätt begränsad, då jag gärna skulle se en del strukturella förändringar såväl i departementsstrukturen som i hur ministerportföljerna sätts samman. Men här kommer i alla fall ett strukturförslag, hur de skulle bemannas får jag återkomma till. Den minister som står överst är också tänkt som departementschef.

Statsrådsberedningen

Utöver statsministern finns här idag EU-ministern, vilket jag väl inte är helt övertygad om. Däremot tror jag, liksom Fredrik, att det skulle kunna vara bra med en vice statsminister eller statsminister som finns direkt under statsministern. Särskilt som jag tror att det kommer att bli någon form av koalitionsregering.

  • Statsminister
  • Vice statsminister/samordningsminister

Finansdepartementet

Här stryker jag finansmarknadsministern, då jag har svårt att se vad denne fyller för funktion. Istället flyttar jag in näringsministern under finansen samt skapar en region- och landsbygdsminister som tar delar av landsbygdsdepartementets portfölj. Att skilja närings-, landsbygds- och regionpolitik från den övriga finanspolitiken som det är idag känns ineffektivt. Vilket väl syns i striderna mellan finansen och näring kring regelverket för företagare bland annat.

  • Finansminister
  • Näringsminister
  • Region- och landsbygdsminister

Inrikesdepartement

Sverige har haft inrikesdepartement under perioder, men sedan 2002 har de frågor som sorterat in under det funnits i andra departement. Efter Tsunamin 2004 försökte man skärpa upp den civila krisberedskapen, men då de olika verksamheterna sorterar under olika departement har den politiska styrningen fortsatt vara otydlig, utöver krisberedskapskansliet i statsrådsberedningen. Här tänker jag att polis, civilförsvar, kriminalvård och angränsande frågor bör ligga.

  • Inrikesminister

Försvarsdepartementet

Med inrättandet av ett inrikesdepartement kan försvarsdepartementet tydligare fokusera på de militära frågorna, vilket skulle gynna såväl det militära som det civila försvaret.

  • Försvarsminister

Utrikesdepartementet

Samma ministrar som idag, med tillägget att jag skulle vilja se en minister för internationella samarbeten. Denne skulle dels kunna ta delar av EU-ministerns portfölj, men även ansvara för partnerskapssamarbetet med Nato, arbetet i FN, det nordiska samarbetet och det strategiskt bilaterala samarbetet och så vidare.

  • Utrikesminister
  • Bistånds- och utvecklingsminister
  • Minister för internationellt samarbete
  • Handelsminister

Justitiedepartementet

Samma ministersammansättning som idag, men ett något nedbantat departement då jag skulle vilja se bland annat polisiära frågor, kriminalvård och liknande under ett inrikesdepartement.

  • Justitieminister
  • Migrationsminister

Socialdepartementet

Bostadsministern flyttas  från socialdepartementet till ett nytt samhällsbygnadsdepartement och barn- och äldreministern avskaffas och dennes portfölj läggs i stort på socialministern.

  • Socialminister
  • Scialförsäkringsminister

Arbetsmarknadsdepartementet

Jämställdhets- och integrationsfrågorna är sjukt svåra att malla in i en departementsstruktur, men då så betydande delar av dem handlar om arbetsmarknadsfrågor är det rimligt att de ligger där. Kanske ska de ligga direkt under statsministern, då det är frågor som skär in i alla övriga politikområden? Mycket svårt, men jag låter dem ligga här så länge.

  • Arbetsmarknadsminister
  • Jämställdhets- och integrationsminister

Utbildningsdepartementet

Här flyttar jag in kulturministern, dels för att frågorna är så nära angränsande och dels för att jag är osäker på om kulturen är tillräckligt stor för att ha ett eget departement. Högskole- och forskningsfrågorna bör ha en egen minister, då de skiljer sig så mycket från skolfrågorna (förskola, grundskola, gymnasium och så vidare).

  • Utbildningsminister
  • Högskole- och forskningsminister
  • Kulturminister

Samhällsbyggnadsdepartementet

Det finns en rad frågor som är så stora och så nära sammankopplade att de dels bör ha egna departement och dels bör ha en tydlig samordning. Klimatfrågan är en ödesfråga för mänskligheten, men den i sin tur är så beroende på många andra politikområden att den inte kan stå för sig själv. Såväl bostads- som infrastrukturfrågorna är enorma utmaningar i sig själva, men de är också nära knutna till hur vi möter klimatutmaningarna att det är rimligt om de underordnas miljö- och klimatpolitiken.

  • Miljöminister
  • Bostadsminister
  • Infrastrukturminister

Om en riksdagskandidatur

19 augusti 2013

Hej! Jag heter Anders Eriksson, är ordförande för Akademikersossarna, bor i Stureby i södra Stockholm och vill i och med detta meddela att jag kandiderar till riksdagen. Jag står även till förfogande för kommunfullmäktige, men tror att det är i riksdagen jag kan göra störst nytta. Jag är statstjänsteman och jobbar sedan fem år tillbaka i Försvarsmakten, och i grunden har jag en lärarutbildning och en examen i statsvetenskap.

Jag är socialdemokrat för att jag tror på politiken och för att jag tror att vi frigör människors kraft genom en politik som utjämnar skillnader. Jag är socialdemokrat för att socialdemokratin är den mest radikala idé som formulerats och den idétradition och rörelse som på allvar förmår att låta människor frigöra sina bästa stämningars längtan. Socialdemokratin är en frihetsrörelse som förstår att jämlikhet är frigörande och som har verktygen för det. Om vi vill, om vi vågar.

Men jag kandiderar inte till politiska uppdrag enkom baserat på en abstrakt idé om vad socialdemokrati är och borde vara. Jag gör det för att jag vill driva politik och för att jag vill göra skillnad. Och det är i huvudsak två politikområden jag brinner för.

Utbildningspolitik. För mig är utbildningspolitiken och inte minst skolan det enskilt viktigaste området för att utjämna ojämlikheten mellan människor. Solans uppgift är att vara kompensatorisk, något vi idag allt tydligare ser att den inte lyckas med. De senaste decennierna har vi – även under socialdemokratiskt styre – sett att social och ekonomisk bakgrund betyder allt mer för elevernas resultat i skolan. Detta måste socialdemokraterna möta och formulera en offensiv politik kring.
Skolan ska ställa krav och högt ställda förväntningar på de barn och ungdomar som finns där. Men utgångspunkten för en socialdemokratisk skolpolitik måste vara att det är skolans ansvar att eleverna uppnår de kunskapsresultat vi beslutat om och att skolans misslyckande är just det och inte beror på elevunderlaget eller yttre faktorer. Men för att det ska lyckas krävs det skolpersonal som har möjligheten att uppfylla sitt uppdrag, såväl lärare som skolledare. Den administrativa bördan på skolan måste minska, så att lärare och skolledare kan fokusera på sina kärnuppgifter. Skolpersonalen måste få samma rätt till kontinuerlig fortbildning som sina kollegor i länder som har en mer framgångsrik skola än Sverige. Det finns enormt mycket att göra och jag vill delta i det arbetet.

Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. En socialdemokratisk utrikes- och säkerhetspolitik måste förmå balansera idealism och realism utan att hemfalla för mycket åt det ena eller det andra. En socialdemokratisk utrikespolitik måste baseras på grundläggande värderingar om demokrati och människors lika värde. För att kunna få genomslag får våra grundläggande värderingar i den internationella politiken måste vi dels vara smarta i hur vi knyter internationella allianser, men också ha en försvarsmakt som förmår vara ett säkerhetspolitiskt redskap. Det finns stora områden där Sverige tidigare haft en stark röst, men tappat under den borgerliga regeringen. Ett tydligt sådant område är nedrustningsfrågorna, där Sverige ligger offside vad gäller såväl kärnvapen som spridning av handeldvapen. Här finns utrymme för en socialdemokratisk regering att åker vinna mark. Men det finns också områden där regeringen agerat progressivt, men där en socialdemokratisk regering skulle kunna gå längre och snabbare. Ett sådant område är kvinnors deltagande i fredsskapande arbete och kvinnors situation i väpnade konflikter. Jag vill ta en aktiv roll i formulerandet och genomförandet av en socialdemokratisk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.

Detta är några av anledningarna till att jag står till förfogande inför valet. Socialdemokratin har idéerna och verktygen för att förändra landet och världen till det bättre. Tillsammans skapar vi förutsättningarna för att vi även ska ha förmågan att göra det.

Rotfruktslasagne

08 januari 2013

Rotfruktslasagne 4 port 225°

8-10 lasagneplattor (ev äggfria)
½ dl riven västerbottenost

Rotsaksröra:
1 gul lök
150 g vardera av morot, kålrot, rotselleri och jordärtskockor (eller de rotfrukter du gillar (rödbetor är gott!)
2 vitlöksklyftor
½ röd chilipeppar
500 g krossade tomater
1 msk tomatpuré
1 ½ tsk salt
1 krm nymalen svartpeppar

Vit sås:
6 dl mjölk
3 msk vetemjöl
1 tsk salt
2 dl riven västerbottenost

Skala, hacka och fräs löken glansig. Skala och riv rotsakerna och låt fräsa med löken. Tillsätt vitlök, finhackad chili, krossade tomater, tomatpuré och kryddor. Låt puttra under lock 10-15 minuter.

Sås: Vispa ihop mjölk och mjöl. Koka under omrörning i några minuter. Rör ned salt och ost.

Varva i en ugnssäker, smord form rotsaksröra/lasagne/ostsås i fyra lager med ett ordentligt såslager överst. Strö över ½ dl västerbotten och gratinera i 225 grader, nedre delen av ugnen i ca 30 minuter. Servera med en stor sallad!

Tack till Johanna för receptet!

Om den svenska solidaritetsförklaringen

15 november 2012

I programkommissionens förslag till nytt partiprogram finns ett kapitel om militär alliansfrihet och aktiv utrikespolitik, som väl får anses sammanfatta hur programkommissionen ser på grunderna i socialdemokraternas säkerhetspolitik. Kapitlet bygger mer eller mindre på tre grundläggande principer; den militära alliansfriheten, den aktiva utrikespolitiken och behovet av att ha bred uppfattning om hotbilder.

Det är ett kapitel som har ganska omfattande problem, dels i vad som finns med i förslaget men kanske framförallt vad som inte står med. I kapitlet står att militär alliansfrihet inte betyder passivitet och att “Sverige har anslutet sig till EU:s solidaritetsklausul”. Detta är i sak korrekt, men det utelämnar väldigt betydande delar av det som idag är svensk säkerhetpolitik och som socialdemokraterna ställt sig bakom i riksdagen.

Redan 2002, i utrikesminister Anna Lindhs tal vid Folk & Försvars årliga rikskonferens i Sälen, började omsvängningen till den nuvarande doktrinen, som jag kommer att komma till senare. Lindh var tydlig med att det militära alliansfriheten gällde och att den dels tjänat Sverige väl historiskt och dels skapade största möjliga handlingsfrihet i säkerhetspolitiken idag. Men hon hade även en passage som pekade mot vad som komma skulle.

Genom vårt medlemskap i EU deltar vi fullt ut i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som syftar till att stärka unionens grundläggande värden och intressen, oberoende och integritet. EU-samarbetet bygger på en gemensam värdegrund och solidaritet. Det är därför svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt i händelse av ett angrepp på något av de länder som är, eller inom kort står inför att bli, medlemmar i unionen. (cit. i Människovärdet är grunden, sid. 72)

Därefter återkom inte den formuleringen förrän Försvarsberedningen släppte sin omvärlsanalys i december 2007, som var en delmängd i det underlag som sedan kom att leda fram till den försvarsreform vi nu är mitt uppe i. I ett större resonemang om det säkerhetspolitiska sammanhang Sverige verkar i, skrev beredningen då:

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. (Ds 2007:46)

Mot denna formulering anmälde vänsterpartiets Gunilla Wahlén avvikande mening, men socialdemokraternas representant Håkan Juholt ställde sig bakom den. Meningen återkom även i exakt samma formulering i den rapport som rådslaget för internationell politik presenterade 2007. Omsatt i praktisk politik blev denna formulering en del av den inriktningsproposition för försvars- och säkerhetspolitiken som regeringen presenterade 2009. I denna proposition fanns det även ett tillägg till den allmänna förklaringen, som sade att “Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.” (Prop. 2008/09:140 sid. 29) Många skulle förmodligen hävda att detta hade varit ett faktum redan under Kalla Krigets dagar, men detta var första gången som det uttrycktes så tydligt i ett politiskt beslutande dokument. Socialdemokraterna hade många invändningar mot inriktningspropositionen, men ställde sig bakom denna ensidiga solidaritetsförklaring. En solidaritetsförklaring som är inspirerad av, men som inte ska blandas ihop med, den solidaritetsklausul som finns i Lissabonfördraget och som programkommissionens förslag till skrivning helt lutar sig emot. Den svenska solidaritetsförklaringen är mer långtgående och nämner även angrepp, vilket programkommissionen lämnar därhän.

Det går även att konstatera att sedan dess har denna solidaritetsförklaring, i alla fall i ord, varit socialdmeokratisk politik. Så sent som i socialdemokraternas svar på Utrikesdeklarationen 2012 deklarerade Urban Ahlin att “Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” (Socialdemokraternas utrikesdeklaration 2012, sid. 9). Värt att notera, är att här finns inte formuleringen om svensk förmåga att ge och ta emot militärt stöd inte med. Den fanns emellertid med i regeringens utrikesdeklaration. Om detta ska förstås som att socialdemokraterna inte tycker att Sverige ska ha den förmågan, låter jag stå osagt i detta yttrande.

Syftet med denna genomgång var att belysa att programkommissionens förslag till skrivningar skiljer sig på ett ganska stort sätt från det som idag är socialdemokratisk politik. Det kan naturligtvis ha varit en medveten tanke, men då ska man vara medveten om att det i konsekvensen innebär att socialdemokraterna och i förlängningen Sverige skulle gå tillbaka, i alla fall retoriskt, till en mer isolationistiskt inriktad säkerhetspolitik. Det vore olyckligt, inte bara för att det vore ett brott med nuvarande politik utan framförallt för att det vore dålig politik. Det är svårt att se hur Sverige skulle kunna stå passiva om något land i vårat närområde blev angripet, det finns ingen stormaktskonflikt att förhålla sig neutralt till.

Men det är inte bara av tekniska skäl jag tycker det vore olyckligt om vi, oavsett det är som land eller som parti, tar steg tillbaka och går tillbaka mot i alla fall retorisk isolationism. Ur ett rent moraliskt perspektiv är det otänkbart att vi står neutrala om våra grannländer, eller andra medlemmar i EU, skulle bli angripna militärt. Och det bör vi deklarera redan nu, såväl för att skicka ut signalen som för att förbereda statsförvaltningen, bland annat Försvarsmakten, på ett sådant scenario.

Jag kommer återkomma med en text om hur jag ser på Sveriges förhållande till internationella organisationer, främst EU, FN och Nato.

Vilken av världarna väljer du?

11 november 2010

Robert H Frank
Frånsprungen. Hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen

Arkiv förlag
2009

Frågor kring jämlikhet och ojämlikhet har hamnat på dagordningen i den svenska politiska diskussionen. Radioprogrammet OBS! har haft ett flera veckor långt tema om jämlikhet och Richard Wilkinsons och Kate Picketts Jämlikhetsanden är en av de mest diskuterade böckerna.

Det är förmodligen ingen slump att det sker just nu. Ojämlikheten i Sverige ökar och slår hårt mot dem som befinner sig i de lägsta inkomstgrupperna. Men även de som befinner sig i mellangrupperna – det som vi populärt kallar för medelklassen – drabbas när ”the filthy rich”, som New Labour uttryckte det, drar ifrån. Robert H Frank, ekonom vid amerikanska Cornell-universitetet och regelbunden kolumnist i the New York Times, belyser förtjänstfullt hur och varför, i sin bok Frånsprungen, som nyligen kommit ut på svenska på Arkiv förlag.

Utgångspunkten i boken är att den kontext, alltså det sammanhang av vardagliga och professionella relationer, i vilken en människa ingår spelar en stor roll för hennes konsumtionsmönster. Med andra ord, det som är gott nog i en kontext är det inte i en annan. För att läsaren enklare ska kunna följa bokens fortsatta resonemang, ber Frank läsaren genomföra två tankeexperiment där man får välja mellan två världar.

I det första exemplet är världarna identiska på alla sätt förutom ett. I värld A bor läsaren i ett hus på 200 kvadratmeter, och alla andra i hus på 300 kvadratmeter. I värld B bor läsaren i ett hus på 150 kvadratmeter och alla andra i hus på 100 kvadratmeter. Även i det andra exemplet är världarna identiska på alla sätt förutom ett. I värld C har läsaren fyra veckors semester per år och alla andra har sex veckor, och i värld D har läsaren två veckors semester per år och alla andra har en vecka semester.

Frank menar att de flesta skulle välja värld B, där man har ett hus som är relativt större än människor runt omkring, och värld C, där man har mer ledigt i absoluta tal även om man har mindre ledigt relativt sina medmänniskor. Detta kallar han för positionella, som i det första experimentet, och icke-positionella, som i det andra exemplet, nyttigheter. Något förenklat, kan man uttrycka det som att positionella nyttigheter framförallt är viktiga i relation till vad andra människor har, medan icke-positionella nyttigheter framförallt är viktiga för individen. Det är därför husets storlek bedöms i relation till andra, medan antalet semesterveckor inte gör det.

I boken refererar Frank till mängder av forskning som på olika sätt visar hur ojämlikhet får negativa bieffekter, exempelvis ohälsa och våldsbrott. För att förstå hur och varför ojämlikheten får konsekvenser för medelklassens konsumtionsmönster är nog Richard Wilkinsons teori om att människor upplever sin underordnade position som stressande en god utgångspunkt. När den underordnade positionen blir tydligare, genom att överklassens konsumtion drar iväg allt mer, kommer människor att agera på individnivå för att minska det synbara gapet. Det kan handla om allt från att köpa en dyrare kostym till att köpa ett större hus i ett mer exklusivt område, för att man tror att detta ska ge positiva bieffekter. Och detta i en tid där realinkomsten för breda grupper, i alla fall i USA, i princip stått still under flera års tid. Därför måste finansieringen ske på något annat sätt. Det är för att förstå detta begreppen positionella och icke-positionella nyttigheter är intressanta. När konsumtionen av icke-positionella nyttigheter får ge vika för konsumtionen av positionella nyttigheter uppstår alltså välfärdsförluster.

För att uppnå en starkare relativ position är människor beredda att arbeta mer, att sova mindre och att flytta till områden som innebär att man får längre pendlingstid till arbetet. Men det ger också en ökad osäkerhet för bredare folklager, genom att människor är beredda att dra på sig större lån och genom att minska sitt individuella sparande. Det som till synes är ett ökat välstånd för bredare mellangrupper, är i förlängningen välfärdsförluster och får till konsekvens att fler upplever minskad subjektivt välbefinnande, det vi i vardagligt tal kallar för lycka.

Men allt är inte mörker. Frank menar att vi kan bryta det här genom en aktiv politik, en politik som skapar andra konsumtionsmönster. Han skissar ett skattesystem som beskattar konsumtion och som gynnar individuellt sparande. Även om det system han skissar är anpassat till amerikansk skattelagstiftning, kan det vara intressant att titta på även i en svensk kontext.

Det är lätt att känna sig nedslagen av den utveckling Frank målar upp, och som vi själva upplever i Sverige. Men i grunden har han en positiv inställning till politikens möjligheter att ändra utvecklingen och att få den att gå åt ett annat håll. Så frågan är inte så mycket om vi kan vända utvecklingen, utan om vi vill det tillräckligt mycket.