Skip to content

Kritik av kritiken av identitetspolitiken

16 juli 2014

Idag skriver Calle Melin en krönika där han kritiserar vänsterns omfamnande av identitetspolitik. Och jag håller med honom om att de exempel han citerar är helt åt helvete. Men jag tycker ändå att han landar fel. Vad är identitetspolitik? Wikipedia definierar det som ”politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper”. Ur det perspektivet kan arbetarrörelsen som helhet ses som ett stort identitetspolitiskt projekt, där arbetarklassen gemensamt gått samman för att lyfta den egna situationen.

Arbetarrörelsens politiska projekt har historiskt, och är fortfarande, universalistiskt i den meningen att det gör anspråk på att omfatta alla människor och har för ambition att låta alla människor förverkliga sina inre stämningars bästa längtan. Men redan från början har detta varit en kamp mellan olika intressen, hur denna universalism ska se ut. Redan på det socialdemokratiska arbetarepartiets första kongress, fick det enda kvinnliga ombudet ta strid för att det nya partiet även skulle organisera kvinnor. Men männen kom att dominera såväl parti som fackföreningsrörelse, vilket gjorde att de socialdemokratiska kvinnorna 1920 grundade det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Även kristna socialdemokrater upplevde sig åsidosatta och 1929 grundades Broderskapsrörelsen som ett sätt att skapa egna rum för människor som inte ville behöva välja mellan sin kristna tro och sitt socialdemokratiska engagemang.

Kampen för kvinnors representation avslutades knappast 1920 utan har följt med som en röd tråd i hela arbetarrörelsens historia. Det var inte förrän 1994, och beslutet om varvade listor, som kvinnor formellt fick samma rätt till representation i valda församlingar som männen de facto haft. Inte heller detta blev en slutpunkt för denna kamp, det är en kamp som pågår hela tiden.

Tidigare i år fyllde det socialdemokratiska partiet 125 år och vi vet att Sverige av idag är ett långt mer månfacetterat samhälle än de var 1889. Det är ur det perspektivet vi måste förstå identitetspolitikens uppsving och relevans av idag. Den feministiska teoretikern Nancy Fraser har formulerat en rättviseteori som vilar på de tre benen representation, erkännande och omfördelning. Dessa tre ben kan även fungera som verktyg om vi vill utveckla den universalism vi som socialdemokrater gör anspråk på.

Idag är det fler grupper än kvinnor och kristna som gör anspråk på just representation, erkännande och omfördelning (av makt, inte minst). Det här är ingenting som uppstått de senaste åren utan som pågått länge. HBTQ-personer har länge både skapat egna utrymmen och krävt representation, erkännande och omfördelning. De senaste åren har vi sett hur rasifierade personer skapat organisationer som Rummet och Megafonen, vi har sett hur transpersoner tagit plats i den offentliga debatten och ifrågasätt majoritetssamhällets snäva uppfattning av kön.

Att avfärda dessa gruppers krav på representation, erkännande och omfördelning som identitetspolitik och att ställa det emot ett universalistiskt politiskt projekt är direkt kontraproduktivt. Vi som socialdemokrater bör snarare ta till oss av dessa gruppers kritik och tillsammans omformulera vårt politiska projekt så att det på riktigt innefattar alla. Annars förtjänar vi inte något annat än att förpassas till historiens skräphög.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: