Skip to content

Tankar om socialdemokratin

20 april 2014

I dagarna är det 125 år sedan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades av 49 ombud, varav en var kvinna, som representerade 69 organisationer. Av dessa organisationer var de flesta fackföreningar, om ni någon gång skulle fundera kring den facklig-politiska samverkan, men ett antal var socialdemokratiska föreningar. Vid grundandet hade partiet ungefär 3 000 medlemmar, men var då en ganska lös sammanslutning utan ett samlande program. Det skulle dröja till 1897 innan partiet fick ett program, som är föredömligt kort och koncist. Programmets portalparagraf definierade vad socialdemokraterna var för parti.

Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen.

De förslag som utgör programmets huvuddel känns igen, inte minst då många av dem har genomförts, rullats tillbaka och är i allt väsentligt fortfarande relevanta. Inte minst globalt sett. I det nuvarande partiprogrammet, som antogs av partikongressen 2013, uttrycks detta på annorlunda sätt, men det är ändå samma grundläggande idé om ett annat samhälle som genomsyrar portalparagrafen.

Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde och lika rätt. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.

Utgångspunkten för detta inlägg och min grundläggande syn på socialdemokratin, är att detta är de mål som håller samman den på många sätt väldigt spretiga rörelsen. Den framlidne, italienske statsvetaren Norberto Bobbio skriver i Vänster och höger, en mycket läsvärd uppgörelse med de som menar att höger och vänster spelat ut sin roll, att egalitarismen, som han menar vänstern representerar, ska förstås som en tendens att hellre ”prisa det som gör människor mer jämlika snarare än det som  gör dem ojämlika” och därmed att stödja ”sådana program som minskar ojämlikheten”. Det här kan framstå som självklarheter, men jag menar att det måste vara centralt både i en förståelse av vad socialdemokrati är och vad socialdemokrati borde vara.

Men, som framgår av citaten ovan, socialdemokratin är inte bara en rörelse som strävar efter att öka jämlikheten, utan även att frigöra människor. Bobbio konstaterar att denna aspekt, inställning till friheten, kanske snarare skiljer rörelser som på andra sätt är lika, han exemplifierar bland annat med att det skiljer kommunister från demokratiska socialister, snarare än att skilja höger från vänster. Jag kommer att återkomma till båda dessa begrepp, men kanske framförallt jämlikheten, senare i detta inlägg.

Sheri Berman är en amerikansk statsvetare som studerat den revisionistiska rörelsen i allmänhet och den svenska socialdemokratin i synnerhet. Hon menar att det grundläggande i varför bland annat svensk socialdemokrati varit så framgångsrik, och varför den sociala demokratin är det bästa sättet att organisera ett modernt samhälle, är att den satt politiken först (”the primacy of politics”), vilket i mångt och mycket skett i opposition till mer ekonomistiskt inriktade rörelser som nyliberaler och ortodoxa marxister. Med tanke på de enorma politiska utmaningar socialdemokratin står inför, såväl i Sverige som globalt, är det värt att påminna oss själva om detta.

Den andra grundläggande principen Berman identifierar hos den framgångsrika socialdemokratin är hur den ganska tidigt anammade kommunitaristiska ideal, i motsats till den kommunistiska arbetarrörelsens klasskampsretorik. I det svenska fallet illustrerar hon det med Per-Albin Hanssons folkhemstal från 1928.

Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Det verkligt radikala i Hanssons tal är hur han efter denna inledning, konstaterar att det ”svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet” och att den dåvarande regeringen förde en politik som gick i motsatt riktning. Vad Hansson gör här, och som Berman menar var en av anledningarna till den svenska socialdemokratins framgång, var att gå från att vara ett parti för arbetarklassen till att bli ett parti för ”folket” i betydligt bredare mening. I folkhemstalet skapar Hansson en idé om ett progressivt och inkluderande vi, som fungerade som ett ideologiskt fundament i det fortsatta reformarbetet. 

Och det är här, i mötet mellan Bermans kommunitarism och Bobbios egalitarism, socialdemokratin står inför såväl utmaningar som möjligheter. För på samma sätt som Hansson sade att det svenska samhället 1928 inte var ”det goda medborgarhemmet”, kan vi inte med enkelhet prata om ett ”vi” som är jämlikt och inkluderande. Nancy Fraser, amerikansk filosof och feministisk teorietiker, definierar rättvisa som jämlikt deltagande. Hennes rättviseteori bygger på dimensionerna omfördelning, erkännande och representation. Jag kommer att försöka använda dessa tre dimensioner för att diskutera hur socialdemokratin kan gå tillväga i formulerandet av en kommunitarism som är både jämlik och inkluderande.

Det har alltid pågått en diskussion, en kamp och en förhandling om vilka som ska inkluderas i det ”vi” som progressiva rörelser både utgör och kämpar för. Som jag skriver i inledningen av detta inlägg, var bara en av de delegater som deltog på socialdemokraternas första kongress kvinna. Det var tack vare henne som socialdemokraterna beslutade att organisera både kvinnor och män, inte ens det var en självklarhet. Vilka som tillåts vara med, får konsekvenser. Och det är förmodligen av den anledningen som det socialdemokratiska kvinnoförbundet grundades 1920, kvinnorna var helt enkelt trötta på att spela andrafiol till männen i partiet. Och det skulle dröja till 1994 och beslutet om varvade listor, som kvinnor formellt skulle få samma rätt till representation som männen de facto haft.

I takt med att inte minst det svenska samhället förändrats, har också bilden av det socialdemokratiska vi:et utmanats allt mer. Detta har blivit tydligt det senaste året, då allt bättre organiserade representanter för rasifierade personer, trans*personer, homo- och bisexuella och andra ställt krav på såväl inflytande (omfördelning av makt), erkännande som representation. Detta måste socialdemokratin ta till sig och utvecklas utifrån, om vi ska fortsätta kunna vara relevanta i framtiden. En kommunitarism som exkluderar breda grupper i samhället är inte värd att bygga en progressiv politik kring. Och det finns saker att göra, vilket inte minst synliggjordes av SSU och deras rapport Fyra nyanser av vitt, som släpptes för något år sedan. Och det finns konkreta saker att göra, vilket bland annat Stockholms arbetarekommun gjorde när dess representantskap beslutade att 25% av kandidaterna på valbar plats inför de allmänna valen i höst skulle ha utomnordisk bakgrund. En inte oproblematisk avgränsning, men ett försök att på ett konkret sätt omdefiniera det socialdemokratiska vi som partiet vill och ska vara.

Det svenska socialdemokratiska partiet grundades för 125 år sedan. De socialdemokratiska idéerna är både äldre och större än så. Sheri Berman skriver i avslutningen till The Primacy of Politics att socialdemokratin är det enda hållbara svaret på det moderna samhällets motsättningar och slitningar. Men då måste, som Katrine Kielos skrev i en ledare för någon månad sedan, det socialdemokratiska partiet börja läsa sin samtid. Det här inlägget är inte på något sätt en färdig uppsättning principer, men jag tror att de verktyg som Norberto Bobbio, Sheri Berman och Nancy Fraser ger oss kan vara till god hjälp i att formulera framtiden.

Annonser
One Comment leave one →
  1. Per Stenius permalink
    20 april 2014 22:54

    Väldigt intressant med de filosoferna du tar upp, har varken hört talas om dem eller kommunitarismen som begrepp vilket var ett uns god folkbildning för mig som jag får tacka för. Tänkte på att det som nog är viktigt för att läsa av samtiden är hur själva organiseringsstrukturen sker i samhället. Arbetarrörelsen växte ju fram med en helt annan demografi och transition än vad som är idag. Om man skall vara relevant för samtiden är nog den gamla strukturen inte det pass lockande utan man bör luckra upp stadgeregler men som de säger inom ekonomisk historia: Vi möter en kris, omorganisering och uppbyggnad. Själv tror jag nog att vi befinner oss mitt i krisen och bör fundera över hur vi skapar en stark demokratisk rörelse med massorganisering igen. (Skulle vara intressant att hålla ett sådant tema vid LSSK vid närmare eftertanke).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: