Skip to content

Nordiskt samarbete, trots allt

23 januari 2014

Sedan 2009 har Sverige en säkerhetspolitisk doktrin som bygger på att säkerhet skapas i samverkan med andra länder. I riksdagsbeslutet den sommaren står att Sverige inte kommer att vara passivt om ett grannland eller annat EU-land angrips. Och vi ska ha förmåga att ge och ta emot militärt stöd. Då ett svenskt Natomedlemskap inte är aktuellt, har istället EU och Norden varit de samarbetsområden som framhållits. Att det nordiska samarbetet har en särställning märks inte minst i regleringsbrevet till Försvarsmakten för 2014, där det finns ett kapitel med rubriken ”Nordiskt och övrigt internationellt samarbete”.

Försvarsmakten ska under 2014 ytterligare eftersträva att ytterligare förstärka det nordiska samarbetet inom Nordefco för att nå effektivitetsvinster, bl.a. genom gemensamt ägande och gemensamt nyttjande av militära förmågor och resurser (s.k. pooling och sharing).

Men de senaste veckorna har det nordiska samarbetet ifrågasatts allt mer. Detta har fått eldunderstöd bland annat av att materielsamarbetet med Norge har fått sig en rejäl törn sedan de avbröt samarbetet kring Archer och den gemensamma upphandlingen av lastbilar kärvar. Min bedömning är att det är med detta som bakgrund, man ska läsa den debattartikel försvarsminister Karin Enströms och hennes finska kollega skrev om fördjupat samarbete i anslutning till Sälenkonferensen.

Hur mår då det nordiska samarbetet? Är det, som Bo Pellnäs skrev i UNT, en illusion eller är det något reellt att luta sig mot? Varken eller, skulle jag nog vilja säga.

I början av året höll Norges nya försvarsminister, Høyres Ine Eriksen Søreide, ett tal vid Oslo Militære Samfund, som väl i det närmaste var att beskriva som ett linjetal över den försvars- och säkerhetspolitik den nya regeringen ska föra. I talet lyfte hon fram samarbetet med de nordiska grannarna som en av grundbultarna i norsk säkerhetspolitik. Och även om, enligt Eriksen Søreide, ”regjeringen så seg nødt til å avbryte den felles anskaffelsen av artillerisystemet Archer” framhåller hon just materielsamarbetet som viktigt. Över huvud taget är sektionen om nordiskt samarbete i talet, väl värt att läsa.

Häromdagen höll Finlands överbefälhavare ett tal, som även det är intressant att ha med i diskussionen om nordiska samarbete. I svensk media har talet fått mest uppmärksamhet för att han avfärdade Natomedlemskap som ett alternativ för Finland. Min tolkning är emellertid att han inte avfärdade det helt, utan att han inte ser det som ett alternativ till att öka försvarsanslaget. Men i det här sammanhanget är det än mer intressant att han snarare lyfte fram det nordiska samarbetet som ett, med tafflig Googleöversättning, ”ett sant internationellt samarbete på det alternativ som har potential att uppnå konkreta resultat”. Lite oklart vilka resultat han menar, men ändå intressant att han framhåller det framför ett Natomedlemskap.

Båda dessa kan naturligtvis avfärdas som politiska högtidstal, men jag är övertygad om att de båda verkligen menar att de anser det nordiska samarbetet vara viktigt. Men för att kunna förhålla oss nyktert till det nordiska samarbetet, måste vi säga vad det inte är. Det är inte ett alternativ till Nato. Detta av två skäl: dels för att tre av fem nordiska länder är Natomedlemmar och inte alltid kommer att sätta Natosamarbetet först och dels för att övriga två inte vill ingå samarbeten som innebär förpliktande försvarsgarantier.

Det nordiska samarbetet är ett samarbetsformat som handlar om att hitta möjligheter till resursoptimering, inom de områden som är möjligt. Det är möjligt att det är en fåfäng idé att tro att det skulle gå att samarbeta inom materielanskaffningen på det sätt Sverige försökt med Norge, vilket bland annat bloggen Skipper skriver om, och då kanske vi får låta det vara så och istället fokusera på de områden som går att samarbeta kring. Det finns idag ett väl utvecklat samarbete kring utbildnings- och träningsverksamheten, det finns samarbete kring övningar (mer om det i ovan nämnda inlägg hos Skipper) och övervakningen av bland annat Östersjön sker gemensamt. Bland annat.

Sammanfattningsvis tror jag på det nordiska samarbetet. Dels av sådana skäl som Gabriel Wikström och Mattias Kristiansson, båda SSU, skrev om i UNT, det vill säga en historisk, kulturell och politisk närhet. Men också för att jag tror det går att identifiera områden där ett fördjupat samarbete kan ge synergier storskalefördelar på olika sätt.

Men då måste vi samtidigt förstå att inte tro att det nordiska samarbetet är något det aldrig kan vara, det vill säga ett nordiskt alternativ till Nato.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. anders permalink
    27 januari 2014 19:53

    Förklara gärna varför nordiskt samarbete inte kan vara väl så bra som NATO-samarbete.

    Vad är det som garanterar hjälp från NATO i ett kritiskt läge?

    Varför skulle att land utan egen, substantiell kapacitet förvänta sig att andra skall försvara detta?

    Du förklarar själv så bra att tre av fem nordiska länder är NATO-medlemmar och inte kommer att sätta denna sits först. Detta om något är väl skäl att INTE gå med i NATO?

    Argumentationen haltar.

    • Anders Eriksson permalink*
      27 januari 2014 23:15

      Förklara gärna varför nordiskt samarbete inte kan vara väl så bra som NATO-samarbete.

      Jag sa inte att nordiskt samarbete inte kan vara så bra som Nato-samarbete, jag sa att det aldrig kommer att bli ett alternativ till Nato. Tre av fem nordiska länder är med i Nato, de kommer inte att ändra sig. Övriga två vill inte vara med i en allians med försvarsgarantier, alltså kommer inte det nordiska samarbetet att bli det heller. Ganska enkelt.

      Vad är det som garanterar hjälp från NATO i ett kritiskt läge?

      Inget garanterar hjälp från ett Nato-samarbete, allra minst från ett partnerskap med Nato. Det har jag aldrig påstått heller. Men att vara en del av en allians med försvarsgarantier gör sannolikheten att få stöd större än om man inte är det. Också ganska enkelt. Därmed inte sagt att vi ska bli det.

      Varför skulle att land utan egen, substantiell kapacitet förvänta sig att andra skall försvara detta?

      Var påstår jag detta?

      Du förklarar själv så bra att tre av fem nordiska länder är NATO-medlemmar och inte kommer att sätta denna sits först. Detta om något är väl skäl att INTE gå med i NATO?

      Hur menar du? Hur kan det vara ett argument mot Nato-medlemskap att tre av fem nordiska länder är medlemmar?

      • anders permalink
        28 januari 2014 13:52

        Nr1: Vad säger att de tre inte skulle föredra nordiskt samarbete om ramarna var de rätta?
        Nr2: Det är bättre att ha egen kapacitet med definierade förmågor än att syssla med sannolikhet och andra bedömningar.
        Nr3: Du påstår inte detta. Det är en egen bedömning som bygger på att vi inte skulle ha den här diskussionen om vårt försvar var tillräckligt.
        Nr4: Läs din egen text. Det står i klartext att eget intresse kommer före insatser för annans räkning. Läs meningen som du själv skrivit. Det handlar inte om att följa John. Det handlar om att göra säkerhetspolitiska bedömningar på kända fakta. Inte på förhoppningar.

  2. anders permalink
    02 februari 2014 22:52

    Det är denna verklighet man skall förhålla sig till. Frågan lyder så här: Hur ser instruktionen för FM ut beträffande försvaret och dess omfattning?

    ”Skipper19 januari 2014 18:26

    Det är en högst relevant fråga som framgår i instruktionen till Försvarsmakten.

    Fram till 2009 var Försvarsmaktens uppgifter följande:

    1 § Grunden för Försvarsmaktens verksamhet skall vara förmågan till väp-
    nad strid.
    2 § Försvarsmakten skall kunna försvara Sverige mot väpnat angrepp var det än kommer ifrån. Hela Sverige skall kunna försvaras.
    Försvarsmakten skall hävda Sveriges territoriella integritet.

    Från 2009 (senaste inriktningspropositionen) ser det istället ut så här:

    1 § Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid.
    2 § Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige och främja svensk säker- het genom insatser nationellt och internationellt. Försvarsmakten ska kunna upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet.

    Noterbart är att inte längre hela Sverige ska försvaras, och att man plockat bort skrivningen om försvar mot väpnat angrepp var det än kommer ifrån.
    Av den anledningen blir set svårt för FM att motivera ett starkt försvar när inte politikerna har beställt det. Då blir resultatet attenbart Stockholm kan försvaras i en vecka, tidigast 2023 och om man skjuter till 5 miljarder årligen.

    Sådan är den bistra verkligheten.”

Trackbacks

  1. Nordiskt samarbete, trots allt | Socialdemokraternas säkerhetspolitiska klubb

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: