Skip to content

Till frågan om det militära försvaret (Rak Vänster, 1-2004)

01 januari 2004

Vi lever i en otroligt turbulent tid. Det politiska och ekonomiska etablissemanget försöker sälja ut vårt nationella självbestämmande i utbyte mot flashiga cocktail-partyn och trevliga studieresor till Europas alla länder. Parallellt med detta gör USA och dess lakejer allt för att förhindra varje folk och nations självklara rätt att själva forma sin egen tillvaro och framtid, genom att bomba redan utsatta länder tillbaka till stenåldern eller genom ekonomiska blockader utarma andra. I dessa tider ställer den svenska Försvarsmakten om sig från att varit ett massförsvar syftandes till att mota en tänkt angripare i grind, till att bli ett ”flexibelt insatsförsvar med anpassningsförmåga” som det så fint kallas.

Denna omställningsprocess är en snudd på revolutionär omdaning av det svenska försvaret. Vissa debattörer har kallat det den största försvarsomläggningen sedan det trettioåriga kriget och karolinerkungarnas tid. Och vad handlar då denna omläggning om, vad får den för konsekvenser? Det är det tyvärr svårt att få någon ordentlig klarhet i, då de olika inblandade parterna säger olika saker beroende på egen politisk vilja. I broschyren Det militära försvaret skriver Vänsterpartiet att man ”medverkat till att minska försvaret med 10%”. Att man skriver så, och ställer det i positiv dager är inte alls märkligt. Vänsterpartiet driver, precis som ungdomsförbundet, linjen om en radikal nedrustning av det militära försvaret. I vårt principprogram som antogs i Uppsala i slutet av maj förra året kan man läsa att ”[n]edrustningspolitiken måste fortsätta och målsättningen ska vara att försvarsmakten avrustas”.

Formuleringen reser ett par frågeställningar, som hänger ihop med vad vi anser vara problematiskt i den linje förbundet idag har i försvarsfrågan. För det första antyder formuleringen att det skulle vara en nedrustningspolitik som genomförs, och för det andra slås det fast att en nedrustning av det militära försvaret är något i grunden positivt. Vi håller inte med om något av det. Att det sker en nedrustning av försvaret är bara sant om man ser ytligt på det. Att man minskar kvantiteten på organisationen är sant; man lägger ner förband och man minskar på såväl stamanställd som värnpliktig personal. Men med tanke på att försvarsbudgeten inte har minskat i samma nivå som Försvarsmakten bantats är det rimligt att anta att det är något annat som skett. I sitt tal på Folk och Försvars konferens sa den nu avgående överbefälhavaren Johan Hederstedt att Försvarsmakten övergår från ”massproduktion av standardbilar till en relativt småskalig produktion av flexibla fyrhjulsdrivna jeepar”. Detta uttalade sätter till stor del fingret på vad det handlar om, en omfördelning av resurser. Från att tidigare satsat mest på grundorganisationen med utbildning av värnpliktiga och stamanställd personal går nu allt större delar av försvarsanslaget till materielanskaffning.

Samtidigt som, och parallellt med detta sker ett närmande till de västerländska försvarsallianserna inom ramarna för NATO och EU. Även detta uttryckte ÖB väldigt explicit i sitt tal i Sälen: ”Den djupa intresse- och värdegemenskapen över Atlanten – som har sitt främsta konkreta uttryck i Nato, och det alltmer formaliserade samarbetet mellan Europas länder inom Europiska Unionen – utgör tillsammans den främsta grundvalen för Europas och Sveriges säkerhet.” Här börjar vi närma oss kärnan i hela diskussionen, försvarsfrågans koppling till frågan om det nationella självbestämmandet. Vi tror nämligen inte att en total avrustning av det svenska försvaret skulle innebära en militär nedrustning i Sverige, utan att vi istället skulle få NATO-trupper på svensk mark.

Inom den imperialistiska världsordningen finns en latent hotbild mot alla nationer och folk, hela tiden. Hur denna hotbild ser ut beror helt på styrkeförhållanden inom det imperialistiska världssystemet. Idag finns ingen direkt hotbild mot Sverige, men vi menar att detta inte på något sätt är ett permanent tillstånd eller något att utgå från i försvarsdebatten. Saker och ting kan snabbt ändra på sig. Huvudargumentet för en nedrustningslinje är att Sverige ska gå i bräschen för en internationell nedrustning av alla militära styrkor. Visst vore en sådan utveckling önskvärd, men tyvärr tror vi att det saknar förankring i verkligheten.

Men kommer inte militären ställa sig på imperialisternas sida vid ett eventuellt anfall mot landet? Självklart kan så ske, på samma sätt som det under andra världskriget fanns en stor tyskvänlighet inom försvaret finns det som sagt idag en stor NATO-vänlighet. Hur försvarsledningen väljer att agera kan man inte i förväg förutse, men hur styrkeförhållandena i klasskampen ser ut kommer i en sådan situation att vara avgörande. Det är dock viktigt att komma ihåg, att oavsett rådande styrkeförhållanden kan vänsterns svar på detta aldrig vara att öppna upp för direkta intåg av imperialistiska styrkor på svensk mark. Tycka vad man vill om försvaret i sig, men man måste inse att detta är ett i alla lägen sämre alternativ. Under bordet, och mot alla vackra uttalanden, är detta just vad som sker. Det nationella självbestämmandet undergrävs på en rad olika sätt, och i den utvecklingen saknas en vänster som tydligt tar ställning för en annan sorts politik. När Vänsterpartiet applåderar sig själva för att man varit med och minskat försvaret, räcker det inte med att ta nog så korrekta ställningstaganden för den allmänna värnplikten. I debatten måste det finnas en vänster som tydligt tar ställning mot den utveckling som nu sker, och då fungerar det inte att lyfta kravet om nedrustning. Det ger inte bara pedagogiska problem, utan rent ut sagt politiska kullerbyttor.

Vi måste fortsätta ta tydlig ställning för det nationella självbestämmandet och för varje folks rätt att själva utforma och avgöra sin framtid. För att ha någon trovärdighet i den frågan, måste vi även erkänna varje nations rätt med vapen i hand försvara sitt självbestämmande om så krävs. Detta måste även gälla den svenska. Istället för att kräva en avrustning av de väpnade styrkorna, måste vi ta ställning för ett annat försvar. Vi måste ta strid om försvarets klassinnehåll, och dess strategiska uppgifter och prioriteringar. Till detta kan vi inte lämna fältet öppet för den politiska högern och försvarsetablissemanget, genom att skrika oss hesa om nedrustning. Det är dags att vi tar initiativ i försvarsdebatten!

Anders Eriksson, Gottsunda-Eriksberg (Uppsala)
Simon Fors, Torvalla-Odensala (Östersund)
Joel Karlsson, Piteå
Sanna Nordberg, Öster om Ån (Uppsala)
Klara Persson, Helsingborg

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: