Skip to content

Kritik av kritiken av identitetspolitiken

16 juli 2014

Idag skriver Calle Melin en krönika där han kritiserar vänsterns omfamnande av identitetspolitik. Och jag håller med honom om att de exempel han citerar är helt åt helvete. Men jag tycker ändå att han landar fel. Vad är identitetspolitik? Wikipedia definierar det som ”politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper”. Ur det perspektivet kan arbetarrörelsen som helhet ses som ett stort identitetspolitiskt projekt, där arbetarklassen gemensamt gått samman för att lyfta den egna situationen.

Arbetarrörelsens politiska projekt har historiskt, och är fortfarande, universalistiskt i den meningen att det gör anspråk på att omfatta alla människor och har för ambition att låta alla människor förverkliga sina inre stämningars bästa längtan. Men redan från början har detta varit en kamp mellan olika intressen, hur denna universalism ska se ut. Redan på det socialdemokratiska arbetarepartiets första kongress, fick det enda kvinnliga ombudet ta strid för att det nya partiet även skulle organisera kvinnor. Men männen kom att dominera såväl parti som fackföreningsrörelse, vilket gjorde att de socialdemokratiska kvinnorna 1920 grundade det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Även kristna socialdemokrater upplevde sig åsidosatta och 1929 grundades Broderskapsrörelsen som ett sätt att skapa egna rum för människor som inte ville behöva välja mellan sin kristna tro och sitt socialdemokratiska engagemang.

Kampen för kvinnors representation avslutades knappast 1920 utan har följt med som en röd tråd i hela arbetarrörelsens historia. Det var inte förrän 1994, och beslutet om varvade listor, som kvinnor formellt fick samma rätt till representation i valda församlingar som männen de facto haft. Inte heller detta blev en slutpunkt för denna kamp, det är en kamp som pågår hela tiden.

Tidigare i år fyllde det socialdemokratiska partiet 125 år och vi vet att Sverige av idag är ett långt mer månfacetterat samhälle än de var 1889. Det är ur det perspektivet vi måste förstå identitetspolitikens uppsving och relevans av idag. Den feministiska teoretikern Nancy Fraser har formulerat en rättviseteori som vilar på de tre benen representation, erkännande och omfördelning. Dessa tre ben kan även fungera som verktyg om vi vill utveckla den universalism vi som socialdemokrater gör anspråk på.

Idag är det fler grupper än kvinnor och kristna som gör anspråk på just representation, erkännande och omfördelning (av makt, inte minst). Det här är ingenting som uppstått de senaste åren utan som pågått länge. HBTQ-personer har länge både skapat egna utrymmen och krävt representation, erkännande och omfördelning. De senaste åren har vi sett hur rasifierade personer skapat organisationer som Rummet och Megafonen, vi har sett hur transpersoner tagit plats i den offentliga debatten och ifrågasätt majoritetssamhällets snäva uppfattning av kön.

Att avfärda dessa gruppers krav på representation, erkännande och omfördelning som identitetspolitik och att ställa det emot ett universalistiskt politiskt projekt är direkt kontraproduktivt. Vi som socialdemokrater bör snarare ta till oss av dessa gruppers kritik och tillsammans omformulera vårt politiska projekt så att det på riktigt innefattar alla. Annars förtjänar vi inte något annat än att förpassas till historiens skräphög.

Annonser

Försvaret av Sverige börjar utanför landets gränser

06 juli 2014

I den säkerhetspolitiska debatten, i efterdyningarna av såväl ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret som den pågående Ukrainakrisen, säger nu företrädare för både moderaterna och socialdemokraterna att försvaret av Sverige börjar i Sverige. Det är en hållning som är både fel i sak och moraliskt förkastlig. 

Det är fel i sak för att vi är direkt beroende av stabiliteten i vårt närområde. Det är omöjligt att tänka sig en väpnad konflikt i Baltikum eller i Östersjön, som inte skulle påverka svensk säkerhet.Det är moraliskt felaktigt för att Sverige, med det läge vi har i Östersjön, har ett särskilt ansvar att bidra till säkerheten regionen. Det ryska agerandet i Ukraina visar att det inte alls är otänkbart med väpnade konflikter i vår mer direkta närhet. I ett sådant läge vore det orimligt att tänka sig att Sverige, med vår militära förmåga, skulle stå innanför de egna gränserna och titta på.

Sedan 2009 säger svensk säkerhetspolitisk doktrin att ”säkerhet byggs i samverkan med andra”. Sverige kommer inte, sägs det, stå passivt vid händelse av att ett grannland eller annat EU-land skulle komma att angripas. Vi förväntar oss också att andra agerar på samma sätt om vi skulle bli angripna, vilket emellertid fått kalla handen från de länder som skulle kunna vara aktuella. Såväl Natos tidigare generalsekreterare som USA:s nuvarande ambassadör har varit tydliga med att Sverige inte kan räkna med stöd från Nato så länge vi inte är medlemmar. 

Den här säkerhetspolitiska linjen är delvis ett resultat av att den försvars- och säkerhetspolitik som förts de senaste decennierna har varit väldigt inriktad på internationella insatser. Vi har på ett väldigt tydligt sätt bidragit till att bygga säkerhet tillsammans med andra i Balkan, i Afghanistan och utanför Afrikas horn. Och så länge vi deltagit i större förbandsinsatser har det funnits en tydlig linje. Men allteftersom att Sveriges internationella insatser dragits tillbaka har vi sett sett en pendelrörelse tillbaka till det rent nationellt inriktade försvaret och vad menar vi då med att vi bygger säkerhet i samverkan med andra?

En socialdemokratiskt ledd regering måste efter valet fylla den säkerhetspolitiska doktrinen med ett tydligt innehåll. En säkerhetspolitisk linje är ingenting värd om den bara består av ord.

Den andra, i detta sammanhang, stora politiska utmaningen under den kommande mandatperioden är att hålla emot de ganska populistiska strömningarna som vill återgå till att göra försvaret av territoriet till den enskilt dominerande uppgiften. En s-regering måste även hitta sätt att samverka med andra länder, utan att behöva göra avkall på den egna militära alliansfriheten eller utmana andra Östersjöländers medlemskap i Nato. Här blir det viktigt att fördjupa samarbetet med Finland, men även att hitta möjliga områden för samverkan med de Natoländer som finns kring Östersjön.

Västvärlden är krigstrött efter långa och kostsamma militära insatser i bland annat Balkan och Afghanistan och vänder sig allt mer inåt.  Vi får inte glömma bort att vi alla har en skyldighet att hjälpa varandra i nöd. 

Även militärt, om så krävs.

[Publicerad i Tvärdrag 2-2014.]

Tomt skrammel om försvarsanslaget

22 april 2014

I dag på morgonen begår alliansens partiledare debattartikel om försvarsanslaget. Rubriken i Dagens Nyheter låter meddela att de nu vill höja anslaget med fem miljarder årligen. Det var ju bra tänkte jag, innan jag läste artikeln.

Satsningarna innebär en stegvis förstärkning av försvarsanslagen fram till 2024 då ökningen uppgår till 5,5 miljarder kronor årligen.

Med andra ord är det inte alls någon höjning med 5,5 miljarder årligen. I alla fall inte nu, utan kanske om tio år. Men till dess är det minst två försvarsbeslut och tre val, så allt kan hända.

Ytter­ligare finansieringsförslag bedöms behövas för perioden efter 2018.

Det är alltså inte bara så att höjningarna ligger långt fram i tiden, det saknas dessutom en idé om hur de ska finansieras. Och med tanke på att artikeln även säger att satsningarna ”måste finansieras krona för krona”, så kan det lika gärna med att det blir noll och intet av detta. Och på tal om finansieringen…

För att nå full finansiering kommer vi bland annat att föreslå en överföring av medel från Försvarsmaktens anslag för internationella insatser till förbands- och materielanslagen

Hur var det nu, en höjning av anslaget som ska finansieras med en omfördelning av anslaget? För mig framstår det som lite snurrigt. Hur stor del av den totala ökningen är en faktiskt anslagshöjning och hur mycket är en, förvisso välkommen, omfördelning inom anslaget? Det framgår inte.

För mig framstår detta utspel som ren och skär valpolitik. Regeringen vet att försvarspolitiken är ett av deras svaga kort just nu och därför skjuter de ifrån sig detta. Min tolkning är att de mer eller mindre börjar ge upp valet i höst och därför vill skicka svarte Petter till socialdemokraterna, som kommer vara de som måste hantera frågan i höstpropositionen. Och med denna artikel kommer de då att kunna framställa sig själva som att de ville satsa, även redan det är tveksamt.

Det duger inte.

Tankar om socialdemokratin

20 april 2014

I dagarna är det 125 år sedan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades av 49 ombud, varav en var kvinna, som representerade 69 organisationer. Av dessa organisationer var de flesta fackföreningar, om ni någon gång skulle fundera kring den facklig-politiska samverkan, men ett antal var socialdemokratiska föreningar. Vid grundandet hade partiet ungefär 3 000 medlemmar, men var då en ganska lös sammanslutning utan ett samlande program. Det skulle dröja till 1897 innan partiet fick ett program, som är föredömligt kort och koncist. Programmets portalparagraf definierade vad socialdemokraterna var för parti.

Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen.

De förslag som utgör programmets huvuddel känns igen, inte minst då många av dem har genomförts, rullats tillbaka och är i allt väsentligt fortfarande relevanta. Inte minst globalt sett. I det nuvarande partiprogrammet, som antogs av partikongressen 2013, uttrycks detta på annorlunda sätt, men det är ändå samma grundläggande idé om ett annat samhälle som genomsyrar portalparagrafen.

Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde och lika rätt. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.

Utgångspunkten för detta inlägg och min grundläggande syn på socialdemokratin, är att detta är de mål som håller samman den på många sätt väldigt spretiga rörelsen. Den framlidne, italienske statsvetaren Norberto Bobbio skriver i Vänster och höger, en mycket läsvärd uppgörelse med de som menar att höger och vänster spelat ut sin roll, att egalitarismen, som han menar vänstern representerar, ska förstås som en tendens att hellre ”prisa det som gör människor mer jämlika snarare än det som  gör dem ojämlika” och därmed att stödja ”sådana program som minskar ojämlikheten”. Det här kan framstå som självklarheter, men jag menar att det måste vara centralt både i en förståelse av vad socialdemokrati är och vad socialdemokrati borde vara.

Men, som framgår av citaten ovan, socialdemokratin är inte bara en rörelse som strävar efter att öka jämlikheten, utan även att frigöra människor. Bobbio konstaterar att denna aspekt, inställning till friheten, kanske snarare skiljer rörelser som på andra sätt är lika, han exemplifierar bland annat med att det skiljer kommunister från demokratiska socialister, snarare än att skilja höger från vänster. Jag kommer att återkomma till båda dessa begrepp, men kanske framförallt jämlikheten, senare i detta inlägg.

Sheri Berman är en amerikansk statsvetare som studerat den revisionistiska rörelsen i allmänhet och den svenska socialdemokratin i synnerhet. Hon menar att det grundläggande i varför bland annat svensk socialdemokrati varit så framgångsrik, och varför den sociala demokratin är det bästa sättet att organisera ett modernt samhälle, är att den satt politiken först (”the primacy of politics”), vilket i mångt och mycket skett i opposition till mer ekonomistiskt inriktade rörelser som nyliberaler och ortodoxa marxister. Med tanke på de enorma politiska utmaningar socialdemokratin står inför, såväl i Sverige som globalt, är det värt att påminna oss själva om detta.

Den andra grundläggande principen Berman identifierar hos den framgångsrika socialdemokratin är hur den ganska tidigt anammade kommunitaristiska ideal, i motsats till den kommunistiska arbetarrörelsens klasskampsretorik. I det svenska fallet illustrerar hon det med Per-Albin Hanssons folkhemstal från 1928.

Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Det verkligt radikala i Hanssons tal är hur han efter denna inledning, konstaterar att det ”svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet” och att den dåvarande regeringen förde en politik som gick i motsatt riktning. Vad Hansson gör här, och som Berman menar var en av anledningarna till den svenska socialdemokratins framgång, var att gå från att vara ett parti för arbetarklassen till att bli ett parti för ”folket” i betydligt bredare mening. I folkhemstalet skapar Hansson en idé om ett progressivt och inkluderande vi, som fungerade som ett ideologiskt fundament i det fortsatta reformarbetet. 

Och det är här, i mötet mellan Bermans kommunitarism och Bobbios egalitarism, socialdemokratin står inför såväl utmaningar som möjligheter. För på samma sätt som Hansson sade att det svenska samhället 1928 inte var ”det goda medborgarhemmet”, kan vi inte med enkelhet prata om ett ”vi” som är jämlikt och inkluderande. Nancy Fraser, amerikansk filosof och feministisk teorietiker, definierar rättvisa som jämlikt deltagande. Hennes rättviseteori bygger på dimensionerna omfördelning, erkännande och representation. Jag kommer att försöka använda dessa tre dimensioner för att diskutera hur socialdemokratin kan gå tillväga i formulerandet av en kommunitarism som är både jämlik och inkluderande.

Det har alltid pågått en diskussion, en kamp och en förhandling om vilka som ska inkluderas i det ”vi” som progressiva rörelser både utgör och kämpar för. Som jag skriver i inledningen av detta inlägg, var bara en av de delegater som deltog på socialdemokraternas första kongress kvinna. Det var tack vare henne som socialdemokraterna beslutade att organisera både kvinnor och män, inte ens det var en självklarhet. Vilka som tillåts vara med, får konsekvenser. Och det är förmodligen av den anledningen som det socialdemokratiska kvinnoförbundet grundades 1920, kvinnorna var helt enkelt trötta på att spela andrafiol till männen i partiet. Och det skulle dröja till 1994 och beslutet om varvade listor, som kvinnor formellt skulle få samma rätt till representation som männen de facto haft.

I takt med att inte minst det svenska samhället förändrats, har också bilden av det socialdemokratiska vi:et utmanats allt mer. Detta har blivit tydligt det senaste året, då allt bättre organiserade representanter för rasifierade personer, trans*personer, homo- och bisexuella och andra ställt krav på såväl inflytande (omfördelning av makt), erkännande som representation. Detta måste socialdemokratin ta till sig och utvecklas utifrån, om vi ska fortsätta kunna vara relevanta i framtiden. En kommunitarism som exkluderar breda grupper i samhället är inte värd att bygga en progressiv politik kring. Och det finns saker att göra, vilket inte minst synliggjordes av SSU och deras rapport Fyra nyanser av vitt, som släpptes för något år sedan. Och det finns konkreta saker att göra, vilket bland annat Stockholms arbetarekommun gjorde när dess representantskap beslutade att 25% av kandidaterna på valbar plats inför de allmänna valen i höst skulle ha utomnordisk bakgrund. En inte oproblematisk avgränsning, men ett försök att på ett konkret sätt omdefiniera det socialdemokratiska vi som partiet vill och ska vara.

Det svenska socialdemokratiska partiet grundades för 125 år sedan. De socialdemokratiska idéerna är både äldre och större än så. Sheri Berman skriver i avslutningen till The Primacy of Politics att socialdemokratin är det enda hållbara svaret på det moderna samhällets motsättningar och slitningar. Men då måste, som Katrine Kielos skrev i en ledare för någon månad sedan, det socialdemokratiska partiet börja läsa sin samtid. Det här inlägget är inte på något sätt en färdig uppsättning principer, men jag tror att de verktyg som Norberto Bobbio, Sheri Berman och Nancy Fraser ger oss kan vara till god hjälp i att formulera framtiden.

Regeringen och satsningen på försvaret

20 mars 2014

Idag skriver försvarsminister Karin Enström en debattartikel i Svenska Dagbladet, där hon försvarar regeringens försvarspolitik och opponerar mot socialdemokraternas kritik av densamma. Hon har rätt i att det finns mycket som är bra i den nuvarande försvarsreformen. Bland annat är det bra att, som Enström skriver, Försvarsmakten nu ”genomför återigen krigsförbandsövningar och den nationella försvarsplanering har återupptagits”. Det är bra och det finns ytterligare många bra aspekter i reformen.

Men när Enström avslutar artikeln med att regeringen genomfört ”satsningar på försvaret” har hon helt enkelt fel. Och det är ganska lätt att visa på det.

Fredsforskningsinstitutet Sipri sammanställer årligen världens sammanlagda ”military expenditures”, det vill säga hur mycket pengar länderna lägger på sin militära förmåga. Här får man svart på vitt hur det faktiskt ser ut med regeringens påstådda satsningar. Och det är inte vackert, särskilt inte i förhållande till den retorik regeringen erbjuder oss väljare.

De redovisar utgifterna på lite olika sätt, och jag tänkte egentligen bara redovisa två av dessa redovisningar. Sett till andel av bruttonationalprodukten (BNP) lade Sverige 1,4% på försvaret år 2007, som är det sista året med socialdemokratisk budget. För 2012, som är det senaste året Sipri har med i sin databas, var motsvarande nivå 1,2% av BNP. En sänkning med 0,2 procentenheter med andra ord.

Men då invänder vän av ordning att BNP ökat under åren däremellan och att det är det som förklarar den minkade andelen som läggs på försvaret. Då kan vi istället titta på redovisningen i fasta kostnader, räknat på 2011 års penningvärde. Då kan vi konstatera att Sverige lade 7 125 miljoner USD 2007, att jämföra med 6 424 miljoner USD för 2012. Det är med andra ord en reell minskning av försvarsanslaget med ungefär 700 miljoner USD under den nuvarande regeringen.

Så när regeringen påstår sig ha satsat på försvaret, ljuger den helt enkelt. Som jag skrev på Dagens Arena för en tid sedan, moderaterna och den regering de leder är helt enkelt oseriösa i försvarspolitiken.

Nordiskt samarbete, trots allt

23 januari 2014

Sedan 2009 har Sverige en säkerhetspolitisk doktrin som bygger på att säkerhet skapas i samverkan med andra länder. I riksdagsbeslutet den sommaren står att Sverige inte kommer att vara passivt om ett grannland eller annat EU-land angrips. Och vi ska ha förmåga att ge och ta emot militärt stöd. Då ett svenskt Natomedlemskap inte är aktuellt, har istället EU och Norden varit de samarbetsområden som framhållits. Att det nordiska samarbetet har en särställning märks inte minst i regleringsbrevet till Försvarsmakten för 2014, där det finns ett kapitel med rubriken ”Nordiskt och övrigt internationellt samarbete”.

Försvarsmakten ska under 2014 ytterligare eftersträva att ytterligare förstärka det nordiska samarbetet inom Nordefco för att nå effektivitetsvinster, bl.a. genom gemensamt ägande och gemensamt nyttjande av militära förmågor och resurser (s.k. pooling och sharing).

Men de senaste veckorna har det nordiska samarbetet ifrågasatts allt mer. Detta har fått eldunderstöd bland annat av att materielsamarbetet med Norge har fått sig en rejäl törn sedan de avbröt samarbetet kring Archer och den gemensamma upphandlingen av lastbilar kärvar. Min bedömning är att det är med detta som bakgrund, man ska läsa den debattartikel försvarsminister Karin Enströms och hennes finska kollega skrev om fördjupat samarbete i anslutning till Sälenkonferensen.

Hur mår då det nordiska samarbetet? Är det, som Bo Pellnäs skrev i UNT, en illusion eller är det något reellt att luta sig mot? Varken eller, skulle jag nog vilja säga.

I början av året höll Norges nya försvarsminister, Høyres Ine Eriksen Søreide, ett tal vid Oslo Militære Samfund, som väl i det närmaste var att beskriva som ett linjetal över den försvars- och säkerhetspolitik den nya regeringen ska föra. I talet lyfte hon fram samarbetet med de nordiska grannarna som en av grundbultarna i norsk säkerhetspolitik. Och även om, enligt Eriksen Søreide, ”regjeringen så seg nødt til å avbryte den felles anskaffelsen av artillerisystemet Archer” framhåller hon just materielsamarbetet som viktigt. Över huvud taget är sektionen om nordiskt samarbete i talet, väl värt att läsa.

Häromdagen höll Finlands överbefälhavare ett tal, som även det är intressant att ha med i diskussionen om nordiska samarbete. I svensk media har talet fått mest uppmärksamhet för att han avfärdade Natomedlemskap som ett alternativ för Finland. Min tolkning är emellertid att han inte avfärdade det helt, utan att han inte ser det som ett alternativ till att öka försvarsanslaget. Men i det här sammanhanget är det än mer intressant att han snarare lyfte fram det nordiska samarbetet som ett, med tafflig Googleöversättning, ”ett sant internationellt samarbete på det alternativ som har potential att uppnå konkreta resultat”. Lite oklart vilka resultat han menar, men ändå intressant att han framhåller det framför ett Natomedlemskap.

Båda dessa kan naturligtvis avfärdas som politiska högtidstal, men jag är övertygad om att de båda verkligen menar att de anser det nordiska samarbetet vara viktigt. Men för att kunna förhålla oss nyktert till det nordiska samarbetet, måste vi säga vad det inte är. Det är inte ett alternativ till Nato. Detta av två skäl: dels för att tre av fem nordiska länder är Natomedlemmar och inte alltid kommer att sätta Natosamarbetet först och dels för att övriga två inte vill ingå samarbeten som innebär förpliktande försvarsgarantier.

Det nordiska samarbetet är ett samarbetsformat som handlar om att hitta möjligheter till resursoptimering, inom de områden som är möjligt. Det är möjligt att det är en fåfäng idé att tro att det skulle gå att samarbeta inom materielanskaffningen på det sätt Sverige försökt med Norge, vilket bland annat bloggen Skipper skriver om, och då kanske vi får låta det vara så och istället fokusera på de områden som går att samarbeta kring. Det finns idag ett väl utvecklat samarbete kring utbildnings- och träningsverksamheten, det finns samarbete kring övningar (mer om det i ovan nämnda inlägg hos Skipper) och övervakningen av bland annat Östersjön sker gemensamt. Bland annat.

Sammanfattningsvis tror jag på det nordiska samarbetet. Dels av sådana skäl som Gabriel Wikström och Mattias Kristiansson, båda SSU, skrev om i UNT, det vill säga en historisk, kulturell och politisk närhet. Men också för att jag tror det går att identifiera områden där ett fördjupat samarbete kan ge synergier storskalefördelar på olika sätt.

Men då måste vi samtidigt förstå att inte tro att det nordiska samarbetet är något det aldrig kan vara, det vill säga ett nordiskt alternativ till Nato.

Att involvera kvinnor i fredsprocesser

20 januari 2014

Idag hade Lena Ag, Kvinna till Kvinna, och Jens Orback, Palmecentret, en debattartikel i Dagens Nyheter där de skriver om att kvinnor borde involveras i fredsprocesser i allmänhet och i Syrien i synnerhet. Det är en mycket bra artikel och deras argumentation för vikten av att se över representationen i fredsprocesser är tung. Bland annat pekar de på Daytonavtalet och hur det resulterat i en bosnisk stat som idag präglas av konflikter och etnisk-politiska låsningar, som gör att landet inte kan uppnå sin fulla potential.

Egentligen är det inte särskilt komplicerat. När de som deltar i fredsförhandlingar utgörs av män med makt, kommer resultatet av förhandlingarna spegla dessa maktmäns intressen. När Karlskoga kommun för några år sedan bestämde sig för att göra en genusanalys av snöröjningen, kom de fram till att de prioriterade mäns beteende i trafiken. Detta gjorde att de helt prioriterade om snöröjningen och idag kan man läsa följande på kommunens hemsida:

Vid halka halkbekämpas gång- och cykelvägar, torg och busshåll så snabbt som går. Halkbekämpning på gator och vägar görs när halkan bedöms vara trafikfarlig.

I grunden är det samma sak att anlägga ett genusperspektiv på snöröjning eller att göra det i fredsprocesser. Och då framförallt att involvera bredare delar av samhället i arbetet för att bygga upp detsamma. Arbetet med att involvera kvinnor i fredsprocesser, eller att anlägga genusperspektiv på exempelvis militära operationer , tar sin utgångspunkt i främst FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som var historisk på det sätt den inte bara lyfte fram kvinnors deltagande i fredsskapande arbete utan även erkände ”the urgent need to mainstream a gender perspective into peacekeeping operations”. Det är även viktigt att notera att resolutionen inte bara utgår från kvinnor i rollen som offer för konflikter utan även lyfter fram vikten av att ”consider the different needs of female and male ex-combatants and to take into account the needs of their dependants” i arbetet.

Den syn på kön som finns uttryckt i de resolutioner som ligger till grund för detta arbete är inte utan problem. Inte minst då den uttrycker en binär könsuppfattning som helt enkelt inte är riktig och flera av de resolutioner som följt på 1325 inom ramen för arbetet med kvinnor, fred och säkerhet har fokuserat mer på skyddet av kvinnor än på kvinnors egna deltagande i arbetet. Men då det reella alternativet de ställs mot är ett fredsarbete som helt utgår från mäns intressen får de inte avfärdas.

I arbetet att skapa fred och säkerhet i världen kan inte utgå från begränsade sektorer av samhället, det måste involvera fler. Därför är det Ag och Orback kräver idag inte bara kuriöst, utan centralt för framtiden.