Jag kommer att börja skriva mer regelbundet på gruppbloggen Arvid Falk, istället för att skriva här. Har inte riktigt tid eller ork att skriva så ofta, som krävs för att upprätthålla en privat blogg, men vill ändå ha möjlighet att skriva. Så det känns som en bra lösning. Här kommer jag däremot puffa för mina inlägg där, och slänga in tips, YouTube-klipp och annat som inte riktigt passar sig där.

Idag skrev jag ett kortare inlägg om den militära rustningen i Arktis, ”Militär upprustning i Arktis”.

Danmark rustar i Arktis, meddelade TT häromdagen. Avsikten är, enligt TT-telegrammet, att “anpassa försvaret till en framtid där klimatförändringar kommer att leda till mer fartygstrafik, mer råvaruutvinning och därmed fler potentiella konflikter i Arktis.” Det är inte bara Danmark som rustar i regionen, utan det gör även andra länder. Som Kanada, och Ryssland. Bara dagarna innan det danska beslutet, genomförde Ryssland missiltest från en av u-båtarna stationerade i Barents hav och de har genomfört framgångsrika tester av den nya generationens atomubåtar.

Jag har större respekt för vår försvarsminister än man kan tro, och definitivt större än många konservativa krafter i hans egna partiled. Men ganska ofta läser han statistik som fan läser bibeln. Häromdagen skrev han ett inlägg på Newsmill om intresset för att göra internationella insatser, specifikt i Afghanistan. Efter en lång och tämligen sympatisk essä om hur stolt han är över de kvinnor och män som tjänstgör, skriver han:

Intresset är stort även för andra internationella fredsinsatser som Sverige deltar i. En slutsats kan vara att möjligheten att göra skillnad för andra är av stor betydelse för rekryteringen.

Att det ser ut så här också för svåra internationella insatser som den i Afghanistan vittnar om möjligheten att personalförsörja försvaret på frivillig grund i framtiden. Sverige kommer från nästa sommar inte längre att tillämpa pliktlagen vid rekrytering till försvaret, utan istället rekrytera unga människor på frivillig grund. Undersökningar har tidigare visat att ca 45 procent av unga män och ca 25 procent av unga kvinnor är intresserade av att göra militär grundutbildning på frivillig grund.

Här blir det tveksamt. För den som inte känner till det, har riksdagen fattat ett inriktningsbeslut som säger att värnplikten inte ska tillämpas vid nuvarande hotbildsnivå och att rekrytering till grundutbildning istället ska ske frivilligt. Efter de första tre månaderna, ska soldaten i samråd med Försvarsmakten ta ställning till fortsättning inom de stående eller kontrakterade förbanden, alternativt hemvärnet eller som officer.

Tanken är att gruppen gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS) ska anställas på ungefär sex år, alternativ stå under kontrakt lika länge. Detta är alltså förutsättningarna. Försvarsministern verkar inte ta hänsyn till att det är ganska stor skillnad att frivilligt söka sig till en insats om ett halvår eller att tjänstgöra tre månader (eller 11 månader med nuvarande system), mot att ta anställning eller ställa sig under kontrakt i sex år. Häri ligger den stora utmaningen för att försvarsreformen ska misslyckas. Då funkar inte papegojretorik.

Förra veckan var jag i Visby och, för jobbets räkning, deltog på Almedalsveckan. Det var skoj, inspirerande och givande på många sätt. Bland annat fick jag en del uppslag till blogginlägg som förhoppningsvis blir verklighet. Som exempel lanserade Lärarförbundet en rapport i veckan, som bör fungera som något av en blåslampa för förnyelsen av den socialdemokratiska skol- och utbildningspolitiken.

Nåväl. Idag skriver jag på Arvid Falk om alliansfriheten, delvis på grund av Alliansfritts inlägg idag. Rapporten de kommenterar, presenterades även den i veckan och visar framförallt att beslutsfattarna misslyckats med kommunikationen av den förda säkerhetspolitiken. Det är en demokratisk brist, och ett stort ansvar ligger inte minst hos socialdemokratin.

För den som inte redan prenumererar på Arbetarrörelsens Tankesmedjas nyhetsbrev, kan jag varmt rekommendera att börja. Anne-Marie Lindgren, som är verksamhetschef på smedjan, är nog en av socialdemokratins mest intressanta tänkare just nu. Hennes veckovisa analyser av olika skeenden är briljanta. Denna vecka, som är den sista inför semestern, är inget undantag:

Den givna frågan är då om de kraven är förenliga med kraven från andra väljargrupper, som socialdemokratin också vänder sig till – och med socialdemokratisk samhällssyn. Utmaningen är ju nämligen inte i största allmänhet att få fler medelklassröster; utmaningen är att vinna medelklassröster för en politik, som utgår från våra grundläggande värderingar och från vår grundläggande insikt om att goda villkor för individen beror av hur de kollektiva, samhälleliga, strukturerna ser ut.

[...]

Socialdemokratin måste stå upp för att visst, arbetslöshet ska primärt bekämpas med en politik för nya jobb, men en stark a-kassa behövs ändå, som ekonomisk stabilisator i lågkonjunkturer och som skydd för den enskilde i situationer han själv inte rår över. Valfrihet inom den skattefinansierade sektorn är självklar, men eftersom skattepengar inte räcker till allting kan vi inte ha obegränsad privat etableringsrätt där. Det ska vara enkelt att starta företag, och nyföretagande ska uppmuntras, men inte på bekostnad av de anställdas sociala förmåner eller löner under avtal.

Och ställer man så höga krav på den offentliga servicen som storstadsmedelklassen gör, då måste man också vara beredd att betala de skatter som finansierar den.

Läs här!

Det har varit mycket om Försvarsmaktens personalförsörjning idag. Det största var väl egentligen att Pliktutredningen presenterade sitt slutbetänkande. Mycket finns att säga om det, men jag kommer inte att kommentera det mer här och nu. Det är möjligt att jag får anledning till att återkomma i frågan. Istället tänkte jag skriva lite om Riksrevisionens rapport, som presenterades på DN Debatt idag.

Problemet de pekar på, den enorma skevheten i Försvarsmaktens personalstyrka, är egentligen inget nytt problem. Det är något som diskuterats länge och väl, inte minst inom myndigheten. Det är även ett problem som mina vänner i Värnpliktsrådet, som jobbar regionalt, ser när de är ute och besöker förbanden. Runt om i landet uppstår problem till följd av att det saknas truppförande officerare. Samtidigt vet vi att det finns enorma överskott av äldre officerare med högre grader, riksrevisorn nämner ett överskott på 1 500 personer  artikeln.

Det här får naturligtvis konsekvenser. För ett par år sedan genomförde Försvarsmaktens Säkerhetsinspektion, SÄKINSP, en undersökning på två utbildningsplatser, Arméns Jägarbataljon, AJB som tidigare  var K 4, och F 17. I denna rapport pekar SÄKINSP på obalanser mellan tilldelade uppgifter och personella resurser. Det här, menar de, får allvarliga konsekvenser på kvaliteten på verksamheten, på säkerheten och på förbandens möjligheter att utföra sina uppgifter i stort.

Med allt detta i bakhuvudet, är det intressant att läsa Marie Hafströms utredning av försvarets stödverksamheter. Hon konstaterar, mycket riktigt, att det finns ett överskott på officerare. Hon konstaterar även att det, även detta mycket riktigt, framförallt finns för många äldre officerare i högre grader och, kan man läsa mellan raderna, i stabsbefattningar. Men där riksrevisorn drar slutsatsen att det behöver rekryteras nya och unga officerare för att kvalitetssäkra utbildningen och verksamheten, föreslår Hafström att det inte skall genomföras någon officersutbildning under omställningsprocessen 2010-2014 (s. 173).

Att det förra året bara fanns 43 verksamma fänrikar, enligt både riksrevisionen och Hafström, är en direkt konsekvens att detta var precis vad man gjorde i samband med förra försvarsbeslutet. Alla vi som sett verksamheten något sånär nära de senaste åren vet att detta knappast är ett särskilt bra sätt att lösa problemen på.

Johan Westerholm skriver också, och är skeptisk till att någon faktiskt kommer våga göra vad som krävs.

För snart två år sedan skrev jag – då i egenskap av ordförande för Vänsterpartiet i Uppsala – en debattartikel i UNT om förtrycket mot Irans oberoende fackföreningar, tillsammans med Lisa Björck och Annika Lindh, ordförande för LO-facken respektive socialdemokraterna i Uppsala. Då hade bussföraren och fackföreningsaktivisten Mansour Osanloo suttit fängslad i en månad, sedan han återigen blivit gripen för sin aktivism. Han var inte ensam då, och är definitivt inte ensam nu. I artikeln nämner vi även bagaren Mahmoud Salehi, han blev frisläppt förra våren enligt webbsidan www.workers-iran.org och det finns bilder från när han kom hem här.  Artikeln publicerades samma dag som den internationella fackföreningsrörelsen utlyst en global aktionsdag för att frige dessa båda, och andra, fackföreningsaktivister.

På fredag är det återigen en global aktionsdag för de iranska arbetarna. På många sätt ser situationen annorlunda ut idag mot för två år sedan, men mycket är även lika. På kampanjsidan Justice for Iranian Workers finns en lista över identifierade arbetare i iranska fängelser. Listan är längre idag än för två år sedan, och Mansour Osanloos namn finns fortfarande kvar. Repressionen mot fackföreningsrörelsen i Iran är lika brutal idag som tidigare, bland annat greps ett hundratal aktivister i samband med Första Maj-firandena i Iran i våras.

En sak skiljer sig dock radikalt från situationen för två år sedan. Då uppmärksammade vi situationen i en övrigt så gott som total medietystnad. Idag är det mediala fokuset på Iran ett helt annat, efter presidentvalet för ett par veckor sedan. Det är naturligtvis svårt att få någon ordentlig bild av vad som händer i Iran, då internationella medier arbetar under väldigt svåra förhållanden och uppgifter inifrån Iran är svåra att kontrollera. Men för några dagar sedan rapporterade dock den amerikanska, progressiva bloggen Daily Kos att de iranska fackföreningarna anslutit sig till protesterna. Och under dagen igår fanns det uppgifter som sa att det var planerat en generalstrejk idag. På Twitter och andra ställen (bland annat the Guardians liveblogg) cirkulerar olika uppgifter om hur det faktiskt blivit. Vissa uppgifter säger att 30% deltagit och andra att stora delar av de kurdiska delarna deltagit i strejken. Men uppgifterna är otroligt osäkra, det verkar omöjligt att få dem bekräftade i nuläget. Om någon har säkrare uppgifter, får ni gärna posta dem i kommentarsfältet.

På fredag är det, som sagt, återigen en global aktionsdag för de iranska arbetarnas frihet. På Justice for Iranian Workers går det att läsa om planerade aktioner runt om i världen. Uppmärksamma gärna detta. Lyft det i din egen fack- eller partiförening. Skriv insändare till din lokaltidning. Kontakta Irans ambassad i Sverige, eller till och med Carl Bildt, för att uppmärksamma dem på situationen.

Här är en film som går igenom bakgrunden till Mansour Osanloos gripande:

Via Labourstart går det dagligen att följa utvecklingen i Iran ur ett arbetarrrörelseperspektiv. För information om, och solidaritet med fackföreningsrörelsen i Iran kan man titta på bland annat Iranian Workers’ Solidarity Network, IASWI eller Justice for Iranian Workers. Senaste nyheterna från svenska medier: SvD 1, 2, blogg, DN 1, 2, 3, 4, AB 1, 2.

Idag skriver Jan Guillou om Afghanistan i Aftonbladet. Att hans ståndpunkt är att de svenska trupperna ska lämna Afghanistan är knappast särskilt förvånande. Jag håller inte med honom. Några frågeställningar han lyfter i krönikan är dock viktiga att lyfta fram.

Men kan vi verkligen uppnå detta [de politiska mål vi sätter upp med insatsen] ­genom att sända fler och fler väpnade styrkor för att slåss vid amerikanernas sida i Afghanistan?

Här har han rätt och fel. För det första tror jag att de politiska målen vi i alla fall bör ha med insatsen i Afghanistan, är bredare än, som Guillou raljant uttrycker det, ”att stärka de afghanska kvinnornas jämställdhet och för ­flickornas rätt att gå i skola”. Målsättningen måste vara att bygga ett såpass stabilt och väl fungerande Afghanistan, att den internationella närvaron blir helt onödig. Och där har han rätt Guillou, det uppnås inte genom att skicka ytterligare trupper. Däremot kan det vara en nödvändighet, för att kunna skapa en sådan säkerhetssituation att det institutionsbyggande arbetet på allvar kan fungera.

Hur vet vi när vi uppnått det målet? Efter hur många decenniers krigande?

Här ger jag honom dock rätt. Idag upplever i alla fall jag att det inte alls är klart vad som är målet med insatsen. När kan vi dra oss tillbaka? Finns det några som helst kvantifierade mål, som kan peka på att situationen är såpass stabil att den internationella närvaron är onödig? Mig veterligen finns ingen tydlig exit strategy, det måste formuleras.

Men jag slänger tillbaka frågan till Jan Guillou och alla andra som vill dra tillbaka den svenska – och hela den internationella? – insatsen i Afghanistan: vad är ert alternativ?

Att försöka sig på att förutse var världen är på väg, måste vara bland det svåraste man kan ge sig på. I en tidigare bloggpost nämnde jag fysikern och futuristen – eller futurologen, jag vet inte vilken som är den korrekta svenska översättningen – Michio Kaku och hans studier av framtida teknologi. Tyvärr har jag inte läst någonting han skrivit, men det jag hört och läst om det fascinerar mig något vansinnigt. I den senaste boken han gett ut, The Physics of the Impossible, diskuterar han saker vi idag ser som omöjliga och om det över huvud taget finns en teoretisk möjlighet att det faktiskt kommer att uppnås.

Han klassificerar omöjligheterna i tre klasser. Klass 1 är saker som upplevs som omöjliga idag, men som inte utmanar vår kunskap om fysikens lagar. Det är företeelser som kan vara möjliga inom bara några generationer. Exempel är teknologi som möjliggör osynlighet och teleportering, vilka båda är företeelser som redan idag finns på laboratoriestadiet i väldigt begränsad skala.

Klass 2 är företeelser som i princip gränsar till att utmana vår förståelse av fysikens lagar och som kommer att, om över huvud taget, ta sjukt lång tid för människan att kunna genomföra dem. Exempel här är tidsresor. Klass 3 är saker som är ”downright impossible”, som Kaku uttryckte det i den föreläsning jag lyssnade på häromdagen och som jag kommer att utgå från i diskussionen i detta inlägg.

Vad krävs då för att kunna konstruera Klass 1- och Klass 2-omöjligheter? Tja, för det första måste vår civilisation bli sjukt mycket mer avancerad än den är idag. Kaku diskuterar, och som jag förstår det är det ett klassificeringssystem som används inom fysiken och futurologin, tre typer av civilisationer och som sammanfattas i ett fysikforum jag hittade efter att ha googlat lite. Klass 1 är en civilisation som förmår utnyttja den fulla potentialen och energin ur en hel planet. Den förmår även att kontrollera väder, viss naturfenomen och så vidare. Där är vi, uppenbarligen, inte än. Klass 2 är en civlisation som förmår göra allt detta med den sol den kretsar kring. Som populärkulturellt exempel nämns Star Trek och den Federation av Förenade Planeter serien utspelar sig i. Klass 3 är en civlisation som lyckats utvidga sitt herravälde till en hel galax. Det populärkulturella exemplet? Imperiet i Star Wars, naturligtvis.

Nåväl, det här är naturligtvis intressant och fascinerande i sig. Men det blir än mer intressant när man försöker bryta ner det och ta ner det på jorden, så att säga. För inspiration till detta inlägg, och för att fördjupa och förtydliga några av se saker jag skriver om, googlade jag lite. Då hittade jag en artikel i L.A. Times, som är tveklöst relevant och som fördjupar det jag vill säga. Författaren, Michael Shermer, diskuterar där möjligheterna för oss – as in, den mänsklighet som befolkar vår planet – att utvecklas till en Klass 1-civilisation. I artikeln refererar han astronomen Carl Sagan, som 1973 hade bedömd att vi var en Klass 0,7-civilisation baserat på Kardashevian-skalan, som utvecklades av en sovjetisk astronom på 60-talet.

Utifrån Kardashevian-skalan, är det förmodligen omöjligt att placera ut hela jorden och hela mänskligheten på ett och samma steg. Sådär mellan tummen och pekfingret, skulle jag säga att mänskligheten befinner sig på en glidande skala mellan ungefär 0,6 och 0,9. Och här kommer vi tillbaka till Kaku. I den föreläsning jag nämnde ovan – och som går att hitta på iTunes U – diskuterade han kort var jorden och mänskligheten befinner sig. Han använde sig av den grövre skalan och konstaterade helt enkelt att vi var en Klass 0-civilisation, eller i alla fall att vi inte kommer upp till Klass 1. Men han nämner att det finns företeelser som kan klassas som Klass 1. Internet menar han är ett Klass 1-kommunikationssystem. Och EU är embryot till en Klass 1-samhällsformation.

Även om jag är mer skeptisk till det europeiska projektet, förstår jag hur han menar. Igår var jag på ett seminarum som arrangerades av den rödgröna samarbetsgruppen för internationella frågor, där bland andra Hans Blix talade. I sitt anförande, som var en beskrivning av hur läget är för kärnvapennedrustning i världen just nu, nämnde han att ”fredsfläckarna” i världen är fler än på mycket, mycket länge. Han nämnde Europa, han nämnde Sydamerika och han nämnde USA-Mexico som tre områden som varit konfliktfyllda historiskt, men där det idag är svårt att tänka sig att det uppstår konflikter. Med andra ord, embryon till samhällsformationer som kan gå in under Klass 1.

På vilket sätt är detta tämligen obskyra, och kanske inte ens särskilt sammanhängande, resonemang relevant för mig, en socialdemokrat på det tidiga 2000-talet? Jo, vi kan se det som ett försök att gå vidare från eftervalsanalyserna. I veckans nummer av partitidningen Aktuellt i Politiken säger Veronica Palm att ”MP lyckades ge bilden av sig själva som ett framtids­parti, som vi i S inte klarade av”. Hon har rätt. Inte minst diskussionerna i höstas om budgetregler har etsat fast bilden av socialdemokratin som ett parti, och en rörelse, som inte vill ta sig framåt utan bara förvalta det redan existerande på bästa sätt. Det är, för mig, en socialdemokrati när den är som sämst och det är inte på långa vägar reformism. Katrine Kielos skrev för en tid sedan på Newsmill vad socialdemokrati kan vara:

I grund och botten är socialdemokrati en tro på politiken. På att stora ting kan åstadkommas med de grå verktygen om de används på ett rationellt sätt. Utredning, reform, utvärdering, att leta efter minsta gemensamma nämnaren för att bygga de långsiktiga koalitionerna.

Det sägs att politik är det möjligas konst. Men att vara radikal är, för mig, också att tänja på gränserna för vad som anses vara möjligt. I maj 1961 sa president John F. Kennedy i ett tal till kongressen, att han hade som målsättning att USA skulle placera en människa på månen under det innevarande decenniet. Väldigt många tyckte, naturligtvis, att han var helt galen. Men i ett tal som han höll ett och ett halvt år senare, på Rice University i Houston, försvarade han målsättningen. En av passagerna i det talet återkommer jag gärna till, som en fin illustration över vad reformism kan vara.

We choose to go to the moon. We choose to go to the moon — We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we’re willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one we intend to win, and the others, too.

Inför valet nästa år kanske vi inte behöver ett program som stakar ut vägen varken till månen eller till att bli en Klass 1-civilisation. Men om vi, socialdemokratin, på sikt ska kunna överleva måste vi formulera ett robust politiskt projekt, ett program, som i alla fall visar att vi vill ta steg åt det hållet.

Via Twitter-flödet AfghanistanNews läser jag att tre danska Isaf-soldater dog i södra Afghanistan idag. Det svenska PRT:t – Provincial Reconstruction Team – ansvarar för ett område i norra Afghanistan, i Mazar-i-Sharif. Området har hittills varit relativt lugnt, och vi har ”bara” drabbats av två förluster. Tyvärr har vi dock sett att säkerhetsläget försämrats även i de delar av Afgahistan där svensk trupp verkar, vilket gör att riskerna för den svenska styrkan ökar. Jag tillhör inte dem som vill dra tillbaka den svenska insatsen, inte ens om vi drabbas av fler förluster. Däremot kräver jag av de svenska beslutsfattare som fattat beslut om insatsen, att de faktiskt vågar ställa sig upp och säga att det är risker behäftade med att åka ut på den här typen av insatser. Men att de anser det vara så viktigt, att det är en risk de är beredda att ta. Det upplever jag inte att någon gör idag.

Uppdatering: Johan Westerholm har skrivit ett mer fördjupat inlägg om det här. Det lilla replikskiftet mellan han och Wiseman i kommentarsfältet fördjupar diskussionen ytterligare. Även SvD skriver om det.

(Jag skrev först att det var två danska soldater, vilket naturligtvis var fel. Nu ska det vara rätt.)

Igår låg det senaste numret av SSU:s idédebattidskrift Tvärdrag på hallmattan när jag kom hem från jobbet. Numrets tema är ”Hjärntvätten”, och handlar bland annat om nyliberalismen och om hur högern tog över problemformuleringsprivilegiet från vänstern. Jag har inte hunnit läsa allt, men en artikel fastnade jag för. Det är John Antonssons och Per Asplunds artikel om näringslivssponsrad skollitteratur, ”Unga hjärnor formas lätt”.

I artikeln refereras en undersökning som visar att sex av 10 lärare använder sig av gratismaterial och att detta i stor utsträckning får bli formande för den undervisning de bedriver. I mitt examensarbete på lärarutbildningen skrev jag om historielärares syn på styrning av undervisningens innehåll, med anledning av den kanon-debatt som uppstod i Danmark för några år sedan och som fått vissa avtryck även här i Sverige. Uppsatsen var en intervjustudie, där jag bland annat frågade lärarna om vad som styrde innehållet på undervisningen och flera av dem lyfte fram läroböckernas roll. Det behöver naturligtvis inte vara ett problem i sig, men det riskerar att bli det.

När de centrala skolmyndigheterna reformerades i början av 90-talet avvecklades den centrala granskningen av läromedel. I Historielärarnas Förenings Årskrift från 2007 diskuteras kanon-begreppet och det danska förslaget. Per Thullberg, historiker och generaldirektör på Skolverket, anknyter till avskaffandet av läromedelgranskningen i sin artikel och menar att samhället genom detta gett läromedelsförlagen ”stora möjligheter att tolka de nationellt föreställda styrdokumenten och därmed de facto styra undervisningens uppläggning och inriktning”. När vi då har en situation där, som Antonsson och Asplund skriver i Tvärdrag-artikeln, ”oljebolag kan stå bakom miljökunskapen i dagens skola” uppstår problem och det blir svårt för lärarna att leva upp till läroplanens krav om att undervisningen ska vara ”saklig och allsidig”.

En av de lärare jag intervjuade för mitt examensarbete diskuterar en ökad styrning av innehållet i skolan, ur delvis samma perspektiv som Thullberg lyfter. Han menar att om man inte gör det ”blir ju det indirekt läroböckerna som får en ökad roll”, men också att äldre kollegor påverkar yngre lärare i deras stoffurval och att det därför blir konserverande. Andra lärare lyfter fram att både möjligheterna till nationell likvärdighet och möjligheten till progression i undervisningen, då man på ett klarare sätt vet vad eleverna kan förväntas kunna.

Personligen är jag försiktigt positiv till ökad centralstyrning av innehållet i undervisningen, av flera skäl. Det viktigaste i mina ögon är maktperspektivet som Thullberg och en av mina intervjuade lärare lyfter fram. Genom att lyfta upp stoffurvalet till en demokratisk och transparent arena, går det också att föra en diskussion kring vad som är viktigt i undervisningen. Om detta urval i praktiken – om än inte i teorin, tanken från början var att stärka lärarna – sker hos läroboksförlagen, undergräver det möjligheterna till demokratiskt inflytande över skolan.