Denna omställningsprocess är en snudd på revolutionär omdaning av det svenska försvaret. Vissa debattörer har kallat det den största försvarsomläggningen sedan det trettioåriga kriget och karolinerkungarnas tid. Och vad handlar då denna omläggning om, vad får den för konsekvenser? Det är det tyvärr svårt att få någon ordentlig klarhet i, då de olika inblandade parterna säger olika saker beroende på egen politisk vilja. I broschyren Det militära försvaret skriver Vänsterpartiet att man ”medverkat till att minska försvaret med 10%”. Att man skriver så, och ställer det i positiv dager är inte alls märkligt. Vänsterpartiet driver, precis som ungdomsförbundet, linjen om en radikal nedrustning av det militära försvaret. I vårt principprogram som antogs i Uppsala i slutet av maj förra året kan man läsa att ”[n]edrustningspolitiken måste fortsätta och målsättningen ska vara att försvarsmakten avrustas”.

Formuleringen reser ett par frågeställningar, som hänger ihop med vad vi anser vara problematiskt i den linje förbundet idag har i försvarsfrågan. För det första antyder formuleringen att det skulle vara en nedrustningspolitik som genomförs, och för det andra slås det fast att en nedrustning av det militära försvaret är något i grunden positivt. Vi håller inte med om något av det. Att det sker en nedrustning av försvaret är bara sant om man ser ytligt på det. Att man minskar kvantiteten på organisationen är sant; man lägger ner förband och man minskar på såväl stamanställd som värnpliktig personal. Men med tanke på att försvarsbudgeten inte har minskat i samma nivå som Försvarsmakten bantats är det rimligt att anta att det är något annat som skett. I sitt tal på Folk och Försvars konferens sa den nu avgående överbefälhavaren Johan Hederstedt att Försvarsmakten övergår från ”massproduktion av standardbilar till en relativt småskalig produktion av flexibla fyrhjulsdrivna jeepar”. Detta uttalade sätter till stor del fingret på vad det handlar om, en omfördelning av resurser. Från att tidigare satsat mest på grundorganisationen med utbildning av värnpliktiga och stamanställd personal går nu allt större delar av försvarsanslaget till materielanskaffning.

Samtidigt som, och parallellt med detta sker ett närmande till de västerländska försvarsallianserna inom ramarna för NATO och EU. Även detta uttryckte ÖB väldigt explicit i sitt tal i Sälen: ”Den djupa intresse- och värdegemenskapen över Atlanten – som har sitt främsta konkreta uttryck i Nato, och det alltmer formaliserade samarbetet mellan Europas länder inom Europiska Unionen – utgör tillsammans den främsta grundvalen för Europas och Sveriges säkerhet.” Här börjar vi närma oss kärnan i hela diskussionen, försvarsfrågans koppling till frågan om det nationella självbestämmandet. Vi tror nämligen inte att en total avrustning av det svenska försvaret skulle innebära en militär nedrustning i Sverige, utan att vi istället skulle få NATO-trupper på svensk mark.

Inom den imperialistiska världsordningen finns en latent hotbild mot alla nationer och folk, hela tiden. Hur denna hotbild ser ut beror helt på styrkeförhållanden inom det imperialistiska världssystemet. Idag finns ingen direkt hotbild mot Sverige, men vi menar att detta inte på något sätt är ett permanent tillstånd eller något att utgå från i försvarsdebatten. Saker och ting kan snabbt ändra på sig. Huvudargumentet för en nedrustningslinje är att Sverige ska gå i bräschen för en internationell nedrustning av alla militära styrkor. Visst vore en sådan utveckling önskvärd, men tyvärr tror vi att det saknar förankring i verkligheten.

Men kommer inte militären ställa sig på imperialisternas sida vid ett eventuellt anfall mot landet? Självklart kan så ske, på samma sätt som det under andra världskriget fanns en stor tyskvänlighet inom försvaret finns det som sagt idag en stor NATO-vänlighet. Hur försvarsledningen väljer att agera kan man inte i förväg förutse, men hur styrkeförhållandena i klasskampen ser ut kommer i en sådan situation att vara avgörande. Det är dock viktigt att komma ihåg, att oavsett rådande styrkeförhållanden kan vänsterns svar på detta aldrig vara att öppna upp för direkta intåg av imperialistiska styrkor på svensk mark. Tycka vad man vill om försvaret i sig, men man måste inse att detta är ett i alla lägen sämre alternativ. Under bordet, och mot alla vackra uttalanden, är detta just vad som sker. Det nationella självbestämmandet undergrävs på en rad olika sätt, och i den utvecklingen saknas en vänster som tydligt tar ställning för en annan sorts politik. När Vänsterpartiet applåderar sig själva för att man varit med och minskat försvaret, räcker det inte med att ta nog så korrekta ställningstaganden för den allmänna värnplikten. I debatten måste det finnas en vänster som tydligt tar ställning mot den utveckling som nu sker, och då fungerar det inte att lyfta kravet om nedrustning. Det ger inte bara pedagogiska problem, utan rent ut sagt politiska kullerbyttor.

Vi måste fortsätta ta tydlig ställning för det nationella självbestämmandet och för varje folks rätt att själva utforma och avgöra sin framtid. För att ha någon trovärdighet i den frågan, måste vi även erkänna varje nations rätt med vapen i hand försvara sitt självbestämmande om så krävs. Detta måste även gälla den svenska. Istället för att kräva en avrustning av de väpnade styrkorna, måste vi ta ställning för ett annat försvar. Vi måste ta strid om försvarets klassinnehåll, och dess strategiska uppgifter och prioriteringar. Till detta kan vi inte lämna fältet öppet för den politiska högern och försvarsetablissemanget, genom att skrika oss hesa om nedrustning. Det är dags att vi tar initiativ i försvarsdebatten!

Anders Eriksson, Gottsunda-Eriksberg (Uppsala)
Simon Fors, Torvalla-Odensala (Östersund)
Joel Karlsson, Piteå
Sanna Nordberg, Öster om Ån (Uppsala)
Klara Persson, Helsingborg

Frågor kring jämlikhet och ojämlikhet har hamnat på dagordningen i den svenska politiska diskussionen. Radioprogrammet OBS! har haft ett flera veckor långt tema om jämlikhet och Richard Wilkinsons och Kate Picketts Jämlikhetsanden är en av de mest diskuterade böckerna.

Det är förmodligen ingen slump att det sker just nu. Ojämlikheten i Sverige ökar och slår hårt mot dem som befinner sig i de lägsta inkomstgrupperna. Men även de som befinner sig i mellangrupperna – det som vi populärt kallar för medelklassen – drabbas när ”the filthy rich”, som New Labour uttryckte det, drar ifrån. Robert H Frank, ekonom vid amerikanska Cornell-universitetet och regelbunden kolumnist i the New York Times, belyser förtjänstfullt hur och varför, i sin bok Frånsprungen, som nyligen kommit ut på svenska på Arkiv förlag.

Utgångspunkten i boken är att den kontext, alltså det sammanhang av vardagliga och professionella relationer, i vilken en människa ingår spelar en stor roll för hennes konsumtionsmönster. Med andra ord, det som är gott nog i en kontext är det inte i en annan. För att läsaren enklare ska kunna följa bokens fortsatta resonemang, ber Frank läsaren genomföra två tankeexperiment där man får välja mellan två världar.

I det första exemplet är världarna identiska på alla sätt förutom ett. I värld A bor läsaren i ett hus på 200 kvadratmeter, och alla andra i hus på 300 kvadratmeter. I värld B bor läsaren i ett hus på 150 kvadratmeter och alla andra i hus på 100 kvadratmeter. Även i det andra exemplet är världarna identiska på alla sätt förutom ett. I värld C har läsaren fyra veckors semester per år och alla andra har sex veckor, och i värld D har läsaren två veckors semester per år och alla andra har en vecka semester.

Frank menar att de flesta skulle välja värld B, där man har ett hus som är relativt större än människor runt omkring, och värld C, där man har mer ledigt i absoluta tal även om man har mindre ledigt relativt sina medmänniskor. Detta kallar han för positionella, som i det första experimentet, och icke-positionella, som i det andra exemplet, nyttigheter. Något förenklat, kan man uttrycka det som att positionella nyttigheter framförallt är viktiga i relation till vad andra människor har, medan icke-positionella nyttigheter framförallt är viktiga för individen. Det är därför husets storlek bedöms i relation till andra, medan antalet semesterveckor inte gör det.

I boken refererar Frank till mängder av forskning som på olika sätt visar hur ojämlikhet får negativa bieffekter, exempelvis ohälsa och våldsbrott. För att förstå hur och varför ojämlikheten får konsekvenser för medelklassens konsumtionsmönster är nog Richard Wilkinsons teori om att människor upplever sin underordnade position som stressande en god utgångspunkt. När den underordnade positionen blir tydligare, genom att överklassens konsumtion drar iväg allt mer, kommer människor att agera på individnivå för att minska det synbara gapet. Det kan handla om allt från att köpa en dyrare kostym till att köpa ett större hus i ett mer exklusivt område, för att man tror att detta ska ge positiva bieffekter. Och detta i en tid där realinkomsten för breda grupper, i alla fall i USA, i princip stått still under flera års tid. Därför måste finansieringen ske på något annat sätt. Det är för att förstå detta begreppen positionella och icke-positionella nyttigheter är intressanta. När konsumtionen av icke-positionella nyttigheter får ge vika för konsumtionen av positionella nyttigheter uppstår alltså välfärdsförluster.

För att uppnå en starkare relativ position är människor beredda att arbeta mer, att sova mindre och att flytta till områden som innebär att man får längre pendlingstid till arbetet. Men det ger också en ökad osäkerhet för bredare folklager, genom att människor är beredda att dra på sig större lån och genom att minska sitt individuella sparande. Det som till synes är ett ökat välstånd för bredare mellangrupper, är i förlängningen välfärdsförluster och får till konsekvens att fler upplever minskad subjektivt välbefinnande, det vi i vardagligt tal kallar för lycka.

Men allt är inte mörker. Frank menar att vi kan bryta det här genom en aktiv politik, en politik som skapar andra konsumtionsmönster. Han skissar ett skattesystem som beskattar konsumtion och som gynnar individuellt sparande. Även om det system han skissar är anpassat till amerikansk skattelagstiftning, kan det vara intressant att titta på även i en svensk kontext.

Det är lätt att känna sig nedslagen av den utveckling Frank målar upp, och som vi själva upplever i Sverige. Men i grunden har han en positiv inställning till politikens möjligheter att ändra utvecklingen och att få den att gå åt ett annat håll. Så frågan är inte så mycket om vi kan vända utvecklingen, utan om vi vill det tillräckligt mycket.

Snart går vi utan er är en antologi där unga, mestadels socialdemokrater, fått fritt uttrycka sin syn på socialdemokratin inför dess 120-årsjubileum. Antologin är spretig, till såväl form som innehåll. Här samsas dikter med akademiska texter. Djupdykningar i enskilda politikområden med mer personliga berättelser.

Många av inläggen fullständigt dryper av frustration. Som Kristin Linderoth, som skriver att det inte spelar någon roll hur snyggt kampanjmaterial som produceras eller hur många dörrar som knackas ”om vi inte kan presentera en vision om ett annat samhälle och konkreta reformer som tar oss dit”. Eller Jytte Guteland och Jon Jordås, som båda pekar på vad effekterna av politisk passivitet i mötet med finans- och klimatkris kan bli.

Och de sätter därmed fingret på den gemensamma vilja som kommer till uttryck i antologins alla delar. Viljan till att ge politiska svar på samtidens problem. Daniel Suhonen lyfter fram den offentliga sektorns roll i en progressiv strategi. Kajsa Borgnäs pekar ut fyra kriser, som samtidigt erbjuder möjligheter för en offensiv och progressiv arbetarrörelse. Johan Hassel pekar på hur allt mer av den politiska organiseringen, och beslutsfattande, måste ske globalt för att svara på gemensamma, globala problem.

Den sammantagna känslan efter att ha läst antologins samtliga delar, är att de uttrycker en vilja att gå framåt. Det är inte alltid konkret och tydligt, men det är alltid engagerat och läsvärt. Och förhoppningsvis lyssnar rörelsens ledande företrädare på bland andra Ellinor Eriksson. För att inte hon, och övriga författare, faktiskt ska gå utan dem.

”Det är dags att börja lyssna på oss nu.
Ta våra förslag på allvar nu.
Välja oss till uppdrag nu.
För det är nu vi vill förändra.
Och i framtiden.”

Jag blev för övrigt uppringd av Broderskaps chefredaktör Ida Holmberg idag, för att prata lite värnplikt och försvarsreform. Det ska bli intressant att se vad hon gör av det samtalet.