En Ny Giv

Att försöka sig på att förutse var världen är på väg, måste vara bland det svåraste man kan ge sig på. I en tidigare bloggpost nämnde jag fysikern och futuristen – eller futurologen, jag vet inte vilken som är den korrekta svenska översättningen – Michio Kaku och hans studier av framtida teknologi. Tyvärr har jag inte läst någonting han skrivit, men det jag hört och läst om det fascinerar mig något vansinnigt. I den senaste boken han gett ut, The Physics of the Impossible, diskuterar han saker vi idag ser som omöjliga och om det över huvud taget finns en teoretisk möjlighet att det faktiskt kommer att uppnås.

Han klassificerar omöjligheterna i tre klasser. Klass 1 är saker som upplevs som omöjliga idag, men som inte utmanar vår kunskap om fysikens lagar. Det är företeelser som kan vara möjliga inom bara några generationer. Exempel är teknologi som möjliggör osynlighet och teleportering, vilka båda är företeelser som redan idag finns på laboratoriestadiet i väldigt begränsad skala.

Klass 2 är företeelser som i princip gränsar till att utmana vår förståelse av fysikens lagar och som kommer att, om över huvud taget, ta sjukt lång tid för människan att kunna genomföra dem. Exempel här är tidsresor. Klass 3 är saker som är ”downright impossible”, som Kaku uttryckte det i den föreläsning jag lyssnade på häromdagen och som jag kommer att utgå från i diskussionen i detta inlägg.

Vad krävs då för att kunna konstruera Klass 1- och Klass 2-omöjligheter? Tja, för det första måste vår civilisation bli sjukt mycket mer avancerad än den är idag. Kaku diskuterar, och som jag förstår det är det ett klassificeringssystem som används inom fysiken och futurologin, tre typer av civilisationer och som sammanfattas i ett fysikforum jag hittade efter att ha googlat lite. Klass 1 är en civilisation som förmår utnyttja den fulla potentialen och energin ur en hel planet. Den förmår även att kontrollera väder, viss naturfenomen och så vidare. Där är vi, uppenbarligen, inte än. Klass 2 är en civlisation som förmår göra allt detta med den sol den kretsar kring. Som populärkulturellt exempel nämns Star Trek och den Federation av Förenade Planeter serien utspelar sig i. Klass 3 är en civlisation som lyckats utvidga sitt herravälde till en hel galax. Det populärkulturella exemplet? Imperiet i Star Wars, naturligtvis.

Nåväl, det här är naturligtvis intressant och fascinerande i sig. Men det blir än mer intressant när man försöker bryta ner det och ta ner det på jorden, så att säga. För inspiration till detta inlägg, och för att fördjupa och förtydliga några av se saker jag skriver om, googlade jag lite. Då hittade jag en artikel i L.A. Times, som är tveklöst relevant och som fördjupar det jag vill säga. Författaren, Michael Shermer, diskuterar där möjligheterna för oss – as in, den mänsklighet som befolkar vår planet – att utvecklas till en Klass 1-civilisation. I artikeln refererar han astronomen Carl Sagan, som 1973 hade bedömd att vi var en Klass 0,7-civilisation baserat på Kardashevian-skalan, som utvecklades av en sovjetisk astronom på 60-talet.

Utifrån Kardashevian-skalan, är det förmodligen omöjligt att placera ut hela jorden och hela mänskligheten på ett och samma steg. Sådär mellan tummen och pekfingret, skulle jag säga att mänskligheten befinner sig på en glidande skala mellan ungefär 0,6 och 0,9. Och här kommer vi tillbaka till Kaku. I den föreläsning jag nämnde ovan – och som går att hitta på iTunes U – diskuterade han kort var jorden och mänskligheten befinner sig. Han använde sig av den grövre skalan och konstaterade helt enkelt att vi var en Klass 0-civilisation, eller i alla fall att vi inte kommer upp till Klass 1. Men han nämner att det finns företeelser som kan klassas som Klass 1. Internet menar han är ett Klass 1-kommunikationssystem. Och EU är embryot till en Klass 1-samhällsformation.

Även om jag är mer skeptisk till det europeiska projektet, förstår jag hur han menar. Igår var jag på ett seminarum som arrangerades av den rödgröna samarbetsgruppen för internationella frågor, där bland andra Hans Blix talade. I sitt anförande, som var en beskrivning av hur läget är för kärnvapennedrustning i världen just nu, nämnde han att ”fredsfläckarna” i världen är fler än på mycket, mycket länge. Han nämnde Europa, han nämnde Sydamerika och han nämnde USA-Mexico som tre områden som varit konfliktfyllda historiskt, men där det idag är svårt att tänka sig att det uppstår konflikter. Med andra ord, embryon till samhällsformationer som kan gå in under Klass 1.

På vilket sätt är detta tämligen obskyra, och kanske inte ens särskilt sammanhängande, resonemang relevant för mig, en socialdemokrat på det tidiga 2000-talet? Jo, vi kan se det som ett försök att gå vidare från eftervalsanalyserna. I veckans nummer av partitidningen Aktuellt i Politiken säger Veronica Palm att ”MP lyckades ge bilden av sig själva som ett framtids­parti, som vi i S inte klarade av”. Hon har rätt. Inte minst diskussionerna i höstas om budgetregler har etsat fast bilden av socialdemokratin som ett parti, och en rörelse, som inte vill ta sig framåt utan bara förvalta det redan existerande på bästa sätt. Det är, för mig, en socialdemokrati när den är som sämst och det är inte på långa vägar reformism. Katrine Kielos skrev för en tid sedan på Newsmill vad socialdemokrati kan vara:

I grund och botten är socialdemokrati en tro på politiken. På att stora ting kan åstadkommas med de grå verktygen om de används på ett rationellt sätt. Utredning, reform, utvärdering, att leta efter minsta gemensamma nämnaren för att bygga de långsiktiga koalitionerna.

Det sägs att politik är det möjligas konst. Men att vara radikal är, för mig, också att tänja på gränserna för vad som anses vara möjligt. I maj 1961 sa president John F. Kennedy i ett tal till kongressen, att han hade som målsättning att USA skulle placera en människa på månen under det innevarande decenniet. Väldigt många tyckte, naturligtvis, att han var helt galen. Men i ett tal som han höll ett och ett halvt år senare, på Rice University i Houston, försvarade han målsättningen. En av passagerna i det talet återkommer jag gärna till, som en fin illustration över vad reformism kan vara.

We choose to go to the moon. We choose to go to the moon — We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we’re willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one we intend to win, and the others, too.

Inför valet nästa år kanske vi inte behöver ett program som stakar ut vägen varken till månen eller till att bli en Klass 1-civilisation. Men om vi, socialdemokratin, på sikt ska kunna överleva måste vi formulera ett robust politiskt projekt, ett program, som i alla fall visar att vi vill ta steg åt det hållet.